Recension: Jana Kippos resa är över – så bra är sista delen av Karin Smirnoffs trilogi

Låt oss först reda ut en sak. Karin Smirnoffs böcker är fulla av berusade norrlänningar som slår sina fruar. Vartenda hus i hennes fiktiva västerbottniska by Smalånger tycks vara en rivningskåk. Det jagas en helvetes massa i böckerna, dricks kopiösa mängder sprit och runt männen står tystnaden som unken luft i ett instängt rum. Ja, detta är givetvis stereotyper vilket många recensenter har påpekat. Men stereotyper är inget problem i sig. Själv bor jag i en avfolkningsbygd på västgöta­slätten och jag kan lova att det finns mängder av raggare här och att det dricks mycket HB. På nätterna vaknar jag ibland av att fulla ungdomar bankar plåt medan Eddie Meduza skrålar i bakgrunden. Vi människor tycker helt enkelt om att lajva stereotyperna. Rent litterärt blir de bara ett problem om författaren inte lyckas stoppa in en levande människa i dem.

Det är bara två år sedan Karin Smirnoff debuterade med romanen ”Jag for ner till bror”. En berättelse om den västerbottniska gig-arbetaren ”janakippo” och en roman skriven på flödande västerbottniska, med hopskrivna personnamn utan versaler. Det var en roman full av biblisk ondska, incest, mord och trasiga människor. Hade det inte varit för de surrande mobilerna hade den lika gärna kunnat utspela sig 1918 som 2018. Året efter publicerades uppföljaren ”Vi for upp med mor”, som flyttade fokus från Smalånger till den norrbottniska byn Kukkojärvi, dit Jana åkte med sin bror för att begrava ”modren”. Om den första delen utspelade sig i en helveteskrets långt nere i Dantes inferno halkade vi ner ytterligare ett snäpp i uppföljaren. Här inte bara söp, slog och mördade byinvånarna varandra – de var dessutom snärjda i en religiös sekt inte olik den i Knutby. I romanen fastnade brodern i sektens nät och boken slutade med en formidabel cliffhanger.