Han pratar mycket långsamt, som på en alldeles egen våglängd. Ett ord i taget om att växla mellan livstempon och dimensioner. Att resa mellan skog och scen. Men också om att byta luftvärmepump. 

Humöret är gott, men det dröjer inte länge innan mörkare stråk väller fram. Roger Pontare har länge varnat om hur människans inre klimat tar stryk i samtiden. 

– Framgång ska föda framgång, framgång, framgång. Till slut finns själen inte där. Och det betyder också ett iskallt klimat människor emellan. 

Hur vårdar du själv själen?

– Jag tar en glögg, säger han. Sedan kommer ett varmt och vänligt skratt.

Naturmystiker? Glamour-same? Eller en helt unik kategori? Nej han är inte lätt att ringa in, Roger Pontare. Ändå är det många som har bilden klar av artisten som vunnit Melodifestivalen två gånger, som aldrig tar en offentlig ton utan minst tre sorters specialsydd djurhud på kroppen, och som för två år sedan dömdes till två månaders fängelse för grovt rattfylleri. Uppfattningen: En fullfjädrad excentriker. Det är både rätt och fel.

På Ljusdals tågstation tittar man nyfiket, trots att artistens klädsel för dagen är ovanligt diskret: Jeans, curlingskor. Men också rosa glasögon (slipade i hans styrka) och en lila tovad ullhatt. 

– Det var Tova som tovade den, skämtar han, långsamt. 

Hans försiktiga framtoning förvånar. 

Två år efter den uppmärksammade domen för grovt rattfylleri får Roger Pontare köra bil utan alkolås igen. Han sjunger lite bakom ratten. En kraftfull röst med tydligt vibrato som gett många generationer lyssnare gåshud genom åren. En klassisk baryton? Romantisk tenor?

– Reumatisk tenor, skojar Pontare.

Klassiskt kan man däremot inte kalla hans scenspråk.

”Den inre elden”

Ett djurkranium hängde runt bröstet när artisten 1994 vann Melodifestivalen första gången, med Marie Bergman och duetten ”Stjärnorna”. Kläderna med skinnfransar lånade estetik från nordamerikanska ursprungsfolk, och på den rakade hjässan lyste en färgglad fläck. 

Vad var idén bakom din röda hårtofs?

– Den skulle symbolisera den inre elden, som flammar upp på huvudet, förklarar Roger Pontare.

2000 vann han igen, denna gång med en minst sagt maximalistisk kavalkad av minoritetsfolk på scen. Numret ”När vindarna viskar mitt namn” utsmyckades med en dansande man från nordamerikansk ursprungsbefolkning, en allvarligt trummande inuitkvinna och en jojkande same. En sorts urfolks-bingo.

Pontare har själv samiskt påbrå på moderns sida, men hans idag närmast mytomspunna scenklädsel i vinnarbidraget var långtifrån en typisk kolt. Från artistens breda huvudbonad hängde vintervita hermelinpälsar med svansar och ben. Pannbandet pryddes av fjädrar och tänder gjorda i komposit. I pressen kallades det för ”exotisk stilchock” och ”indiansamelook”

Ärmarna på dräkten var sydda i laxfjäll garvade i urin.

När man blandar element från olika minoritetskulturer, finns det en risk att det kan uppfattas som ett hopkok? Att man reducerar flera kulturer till en och samma estetik?

– Jag ser sambandet mellan alla etniska minoriteter. Och det var också meningen med den här sången.

Vilket är sambandet mellan alla etniska minoriteter?

– Ja, men det är ju den etniska kulturen, alltså den samiska, indianska och så vidare. Det finns många likheter mellan sättet att leva nära naturen. Att naturen är gudomen för alla.

Innan jag hinner ställa fler följdfrågor berättar Roger Pontare engagerat hur gruppens inuitkvinna, Kasaluk, gjorde bollar av sälfett som hon satte eld på till rökelse. De användes under samlingarna inför tävlingen.

– Allt för att stimulera den här kommande vinsten som det blev till slut.

En ritual?

– Ja, det var en ritual. Ken Roulette, indianen gjorde den också. Samen Johan Sara jojkade mest.

Färgblind och målar tavlor

Idag finns en större medvetenhet om exotifiering än för 25 år sedan‚ om hur människor från minoritetskulturer och urfolk framställs som "spännande", "främmande" och "andliga", vilket reducerar dem till stereotyper. Parallellt finns en kritik mot kulturell appropriering, det vill säga att låna symboler från minoritetskulturer på ett ytligt sätt, utan att kompensera.

Roger Pontares dräkt designades av den engelskfödda textilkonstnären Sarah Mårskog. Accessoarerna som tagit uttryck från amerikansk ursprungsbefolkning gjordes av Skutskärsbon Kent Nyström, som till vardags tillverkar och säljer ”indianhantverk”. På hans webbshop hittas bland annat ceremoniella plagg för upp till 18 000 kronor.

Är det inte märkligt att en vit svensk man tjänar pengar på att tillverka symboler från ett amerikanskt minoritetsfolk? 


– Alltså Kent har verkligen grävt djupt i kulturen och är en fantastisk konstnär. Sen är han färgblind och målar tavlor också. Olika färger som han känner bara. Det är sanslöst.

Du har själv plockat estetisk och andlig inspiration från samer och andra urfolk. Har du fått kritik för det?

– Till dem som tycker att jag klär ut mig … De har väldigt lite kännedom om vad jag är, vad jag gör och vad jag har för inställning. Jag tycker att det är en ynnest att få vara den jag är. Rätten till frihet, utan skrupler.

Pontare studerar mig plötsligt nyfiket och frågar om mitt ursprung. Har jag möjligen påbrå från Sibirien?

Nej, min mormor kom från Tyskland.

– Jaha, men du har alltså väldigt kraftfulla drag från Sibirien. Dina kinder är väldigt höga och stora.

”Misshandel på hög nivå”

Att låten ”När vindarna viskar mitt namn" hyllats av högerextrema krafter har Pontare sedan länge helt tagit avstånd ifrån. ”Ge mig min styrka, ge mig kraft att försvara mitt land” ska inte tolkas som främlingsfientlighet, menar han.

– Det ska stärka människor i elände och sorg.

Han talar av erfarenhet. Som liten pojke skickades Roger Pontare, då Johansson, att bo hos sin mormor och morfar i Slagnäs, Arjeplog, eftersom mamman var för ung för att ta hand om honom. 

I en intervju med Sveriges Radio 2013 berättar artisten att det hände att han fick smisk med björkris av sin mormor när han gjort något dumt. Grenarna fick han själv hämta. Ett bra straff tycker han.  

”Det skulle man ha haft kvar. Det är inte alls farligt. Om det är gjort med hjärta och så vidare och tanke på uppväxt och framtid så tror jag inte alls att det är fel.”, sa han i intervjun. 

Är han för barnaga? Nej, säger han idag. Det är olagligt, och med de egna sönerna har han använt mjukare metoder i uppfostringen. Men för honom var smisket med björkriset i alla fall bättre än det som hände hos mamman. Ett ”inferno” mötte honom när han efter några år fick flytta från mormorn och morfarn.

– När jag kom tillbaka till mamma blev det en väldigt tråkig uppväxt på många sätt. Jag var äldst och mamma och hennes nya man skulle ta hand om sina nya barn. Så jag hamnade utanför alltihop. 

Vad hände?

– Jag blev misshandlad. Hög klass av misshandel. Det var av mamma. Mamma hela tiden. 

”Dödens lie”

Nu blir det politik, för i en läderportfölj har Roger Pontare med sig utskrivna A4-papper. Artisten är djupt engagerad i skogens utveckling och vill ha högläsning av poesi om skövling. 

Han pratar om kyrkan som stor skogsägare i Sápmi. Hur den lovat samerna att vara försiktig med avverkning för rennäringens skull, men att löftena blivit urvattnade kompromisser. Den livsviktiga vitlaven fortsätter att försvinna. Pontare följer noga processerna där flera samebyar har stämt svenska staten för att få ensamrätt till upplåtelse av småviltsjakt och fiske ovan odlingsgränsen.

”Nutids yxa går som dödens lie” läser artisten från sina stenciler.

– Samebyarna förlorar bara pengar på stämningarna. Det gör väldigt ont faktiskt, konstaterar han om dikten av finlandsvensken Zacharias Topelius 1874.

Naturen betyder mycket för artisten, både fysiskt och andligt, och nu ser han också på nära håll hur den jämnas med marken runt gården.

– Det är kalhygge på kalhygge på kalhygge. De sparar ingenting.

Ögonen ser mycket sorgsna ut bakom de rosa glasen när han tänker på träden.

– I fantasin ser jag likbilar som far förbi. Jag ser dessa stackare som bara blivit avhuggna.

De skövlade träden påminner dig om lik?

– Ja, tyvärr är det så illa. Det är 150 år gamla träd som är i sin bästa ålder. Det är hemskt.

”Ses i en grantopp?”

Det är en klen tröst, men på tomten i Bjuråker finns i alla fall några gamla träd som Roger Pontare vårdar ömt. Tempot i tillvaron är numera lågt. Förutom enstaka konserter finns ingen längre planering. Den senaste singeln ”Hel igen” släpptes 2021.

Hur ser din vardag ut?

– Det beror på när jag vaknar på morgonen. Vad ska jag göra idag? Och så gör jag en plan över saker som ska fixas. Det är ett väldigt otvunget liv.

Han ogillar det moderna samhällets acceleration. Vill helst slippa tempot och kraven. 

Inför samtalet har Roger Pontare sagt att han egentligen skulle vilja ses och bara sitta tyst i två timmar, innan intervjun, för att lära känna varandra utan ord. En idé jag tyvärr inte har möjlighet att realisera, trots att jag verkligen hade mått bra av att hålla tyst.

– Vi kanske skulle kunna ses i en grantopp, föreslår han också

Hur tänker du då?

– Det är en gran på min tomt som är 20 meter hög. Vi kunde starta nere på marken och sen börja klättra upp. Och så under tiden så kunde vi prata om olika saker, vi kunde krama granen när vi vill och stanna upp, titta genom grenverket. Bara helt obundna av jorden egentligen.

Det är verkligen bra att få fågelperspektiv på tillvaron ibland.

– Ja, så klättrar vi och klättrar och när vi är uppe så kan vi sitta där och fundera på olika grejer. 

Har du lyckats klättra till grantoppen någon gång?

– Jo. Den här granen blåste av tre meter i toppen för några år sedan. Den var så tilltufsad att jag tyckte synd om den. Jag tänkte att den skulle må lite bättre om den fick en lykta på kronan. Så jag klättrade upp och satte en lykta däruppe med ström till.

För en 74-åring låter det livsfarligt, ändå ska Roger Pontare upp igen, helst före julafton.

– För några lampor har gått sönder i lyktan. Men om jag ramlar faller jag bara på nästa gren. Som en livlina.

De starka krafterna

Och så var det den uppmärksammade domen, som skakat artistens rykte i fogarna.

”Starka krafter som sa till mig att chansa” berättade Roger Pontare 2023 om varför han druckit och kört rattfull mot hemmet. Med närmare 1,7 promille alkohol i blodet blev han stoppad av polis. Han dömdes till två månaders fängelse. Gränsen för grovt rattfylleri är 1,0 promille.

”Starka krafter”. Vissa höjde ögonbrynen åt förklaringen. 

Kan du beskriva hur starka krafter kan kännas i dig?

– Jag önskar att jag skulle kunna förklara. Egentligen handlar det mycket om att känna. Att sätta ord på sådana här grejer är svårt, att försöka göra dem tydliga fastän de är så otydliga och diffusa ...

Har domen påverkat din relation till alkohol?

– Nej, alkohol är nog väldigt bra. Men inte i det där fallet.

Han tar ett andetag och blir allvarlig.

– Det var en dipp rakt ner. Jag vet inte vad jag gjorde … eller det vet jag ju. Jag ville bara få bort det otroligt svarta som fanns i mig under den tiden.

Varför mådde du dåligt? 


– Det är privat. Men det där var inget bra sätt att lösa det på. Att dricka och sätta sig i bil och köra.

Roger Pontare konstaterar att han fått gott om tid att tänka. Förmodligen har långsamheten varit en fördel.

– Det finns inga ursäkter. Bara förklaringar. Och jag tycker att det var bra att det hände.

Hur menar du då?

– Jo, men jag har bara känt: skyll dig själv. Och nu har jag gått igenom mitt straff. Man lär alltid av sådana saker.

Ingen skadades. Men risken fanns. 

– I efterhand så går det ju inte att ändra. Man kan alltid försöka bli bättre. Ta straffet och le.

Hur mår du nu?

– Bättre.

40 dagar husarrest med elektronisk fotboja blev det istället för fängelse. Utöver det täta kontroller.

– Det var alkolås i bilen och jag fick åka in och ta kissprov för knark och blodprover. Nu är det ju över. Men det har tagit två år.

Jag vill sluta i dur, och det vill Roger Pontare uppenbarligen också. Värmen bryter fram efter en stunds allvar.

Vad längtar du efter mest just nu?

– En starköl, säger artisten och skrattar stort igen.