BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Radikal
Egentligen är detta en djupt felaktig föreställning. Erlander var inte alls någon ”politikerbyråkrat”, utan en ideologiskt driven socialist med en tro på politiken som samhällsomvandlande kraft. Under honom konstruerades den solidariska lönepolitiken, universitetet öppnades för alla och den offentliga sektorn expanderade kraftigt. Folkhemmet omvandlades till det betydligt mera progressiva välfärdssamhället. I dag har vi en tendens att se välfärdsstaten som en opolitisk konstruktion, men för Erlander var den något helt annat. Ett steg på vägen mot det han skämtsamt kallade ”socialimsen”.
I dagarna kommer en ny bok om Erlanders sista tid vid makten. Den har den lite träiga titeln ”År med Erlander” och är skriven av Olle Svenning. Svenning jobbade som talskrivare åt statsministern i slutet av 60-talet och i boken, som är en blandning av memoar och politikerporträtt, framkallas bilden av Erlander som en ideologiskt driven politiker med örat mot marken. Syftet med boken är att visa hur Erlander radikaliserade sitt parti mellan valrörelserna 1966 och 1968. Och även om det är en kort liten skrift av det något nördigare slaget så innehåller den ett kraftfullt budskap till vår samtid. Vi ska återkomma till det.
Dåligt val
1966 skedde det som i efterhand framstår som den första professionaliserade valrörelsen för Socialdemokraterna. Det var året då opinionsmätningar började bestämma budskapet i politiken och för första gången tog partiet hjälp av reklamnissar i kampanjen. De konstruerade valaffischer, fyllda av det vi i dag kallar storytelling: ”Här är Nisse, han är socialdemokrat.” Resultatet blev en katastrof. SAP:s valslogan blev det menlösa ”Tänk framåt” och i kombination med partiets handfallenhet inför bostadsbristen ledde valrörelsen till att socialdemokraterna backade med åtta procentenheter. Partiet var en hårsmån från att hamna i opposition. Statsministern funderade på att avgå. Nu var det tid att förnya sig. Men hur?
Svaret som Erlander kom med var att ”lyssna till rörelsen”. I slutet av 60-talet blåste det vänstervindar i hela västvärlden och på Erlander fungerade detta som ett otroligt stimulansmedel. Svenning skriver intressant om hur statsministern tog intryck av låginkomstutredningen som smulade sönder bilden av Sverige som ett klasslöst samhälle. Med hjälp av sina ”pojkar” bjöd han in den nya vänstern till Harpsund, samtalade med radikala forskare som Göran Therborn och lade om partiets riktning. Slagord som ”Tänk framåt” och ”trygghet” skulle bort – i stället lyftes ”jämlikhet” fram och en radikal näringspolitik formulerades. Socialdemokratin skulle tydligare rikta udden mot klassamhället och förvandla sig till en slags opposition vid makten.
Som läsare är det lätt att bli nostalgisk när man läser detta. Tanken på att dagens tondöva socialdemokrati skulle lyssna på den spillra av arbetarrörelse som finns kvar känns närmast overklig. Att Löfven skulle citera en samtida vänstertänkare – till exempel den ännu aktiva Göran Therborn – gör mig nästan full i skratt. Svenning är dock inte någon nostalgiker – snarare en av de sista vänstersossarna av gamla skolan. Han vill med sin lilla historielektion skicka en ideologisk pamflett rätt in i vår tid. För Erlanders manöver lyckades nämligen. 1968 gick SAP till val på löften om ekonomisk demokrati och genomgripande jämlikhetsreformer. Resultatet blev stöd av över halva befolkningen i valet. Dessutom lade strategin grunden till den radikala politik som SAP genomförde under 70-talet.
Bred vänster
Att detta framgångsrecept inte tillhör en förfluten tid sägs aldrig rakt ut i boken. Men för läsaren är det uppenbart att budskapet löper som en undertext. Själv kan jag inte låta bli att associera till exempelvis Labour i Storbritannien eller socialistpartiet i Portugal. De har båda ”gjort en Erlander”, det vill säga lyssnat på den breda vänstern och lagt fram en politik för ekonomisk utjämning. Det som Svenning visar i boken är vilken mobiliserande kraft en sådan politik kan ha när den konstrueras som ett ideologiskt projekt, och inte som enstaka, spridda reformer.
Jag uppskattar verkligen ”År med Erlander”. Att Svenning gillar sin gamla chef och vill ärerädda hans radikalism – som kommit i skymundan av Olof Palmes – är uppenbart. Boken är dock inte något entydigt hjälteporträtt av statsministern. Författaren är noggrann med att understryka Erlanders tondövhet inför den framväxande feministiska rörelsen, liksom hans initiala skepsis mot miljörörelsen. Inte heller framstår Erlander som sådär genomsympatisk som han ibland porträtteras. ”År med Erlander” är med andra ord en bok som river ner bilden av den grå eminensen i Parthenontemplet. I stället placerar Svenning ett mera sanningsenligt porträtt av en lite tjurskallig men lyhörd politiker där. Som återupptäckte en gammal guldreserv djupt nere i arbetarrörelsens historia.
