– Då varje hjärta som klappar för friheten bara tycks ha rätt till ett stycke bly, så fordrar jag också min del. Om ni icke äro fega stackare, så döda mig!
Louise Michels rasande tal inför militärdomstolen i Versailles sommaren 1871 tycktes bekräfta borgerskapets värsta skräcksyner. Petrolöser, kvinnor med fotogenkrus och paraffinindränkta skurtrasor, hade om nätterna strukit runt och satt eld på Paris. Tuilerierna, Hôtel de Ville, Palais-Royal och hela kvarter stod i lågor när den hastigt utnämnde regeringschefen Adolph Thiers motrevolutionära trupper ryckte in i huvudstaden för att krossa Pariskommunen.
Det var i slutet av maj när kastanjeträden stod i full blom och ”den blodiga veckan” inletts. Under drygt två månader hade Parisproletariatet genom den valda Kommunen styrt Paris, genomfört sociala jämlikhetsreformer, skilt kyrka från stat, demokratiserat förvaltningen och manat Frankrike till social revolution.
Napoleon III:s kejsardöme var störtat efter krigsnederlaget året innan mot Preussen vars trupper alltjämt belägrade Paris. Men stadens folkbeväpning, nationalgardet, höll ut, drev bort den borgerliga regering som kapitulerat och proklamerade Pariskommunen i mars 1871. Den styrdes av vänstern; jakobiner inspirerade av franska revolutionen, upproriska anhängare av den evige rebellen Auguste Blanqui samt Internationalen, den moderna arbetarrörelsens första organisering. Hit hörde såväl Karl Marx anhängare som blivande anarkister. Skollärarinnan Louise Michel skulle bli legendarisk för de senare.
Tillsammans med Marx bundsförvant Elisabeth Dmitrieva bildade hon ”Kvinnoförbundet för Paris försvar och vård av de sårade” som organiserade tusentals pariserskor även för direkt deltagande i striderna. När den fördrivna franska borgerlighetens styrkor bröt igenom Parisförsvaret sattes staden i brand. Ryktet spreds att kvinnliga mordbrännare lät sin hämnd drabba borgerlighetens kvarter och adelspalatsen. Fattiga kvinnor med mjölkspannar på jakt efter mat sköts buntvis där motrevolutionens styrkor ryckte fram.
Louise Michel blev vittne till massakrerna och tog personligt ansvar för ”barriären av eld”. Så blev ryktet om ”petrolöserna” till motrevolutionär sanning men också till revolutionär mytologi. Den romantiske diktaren och ”unghinken”, anarkisten, Leon Larsson hyllade i sin Hatets sånger (1906) petrolöserna med rader om revolutionens ”tigrinnor”:
Vi smyga oss fram bakom ödsliga hus
genom mörknade gator och gränder,
vi lämna bakom oss blott spillror och grus
och svarta, förkolnade bränder.
Vår lösen är endast: »Tänd på, tänd på,
slå ned och förinta, förkrossa,
låt eldhafvet högt emot rymderna slå,
må lågorna världen förlossa!»
Men där var aldrig några petrolöser. Om Louise Michel som stridande kommunard var med och antände byggnader i slutstriden om Paris handlade det, menar forskningen, om militära åtgärder för att hindra fiendens framryckning. Anfallarnas artilleribeskjutning antände samtidigt hela stadsdelar. Och de enda exemplen på angrepp med fotogen tycks vara Versaillestyrkors brandattack mot några fastigheter som hölls av kommunarder. I de efterföljande krigsrättegångarna där nära fyrtiotusen åtalades för uppror, däribland tusen kvinnor, anklagades ingen för mordbrand.
Petrolöserna var myt och svepskäl för att massakrera Parisproletariatets kvinnor och lades till motrevolutionens arsenal av skräcksyner för kommande behov.
Louise Michel själv undgick avrättning och deporterades med tusentals andra till Nya Kaledonien där hon deltog i den kanakiska urbefolkningens kamp mot fransk kolonialism. Tillbaka i Paris efter en amnesti 1880 ägnade hon resten av sitt liv åt att strida mot sociala orättvisor, kanske med orden från krigsrätten ständigt i bakhuvudet:
En social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek, kärleken till revolutionen.
Men petrolös var hon inte.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
