Först måste det sägas att Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har stora förtjänster. När jag läser den drabbas jag av det smått heroiska i projektet. Här kommer en ung litteraturvetare och tar sig an västerlandets alla stora filosofer i, till synes helt orädd. På ett rätt fantastiskt sätt flyttar han över en existensfilosofi om döden och tiden in i den politiska filosofin, han introducerar den frihetliga Marx för en yngre generation samtidigt som han förmedlar hopp. Hägglunds ambition är inget mindre än att avtäcka en existentiell bottenplatta i socialismen – att visa hur vår ändlighet tvingar oss att ifrågasätta kapitalismen. Ett sådant projekt är värt respekt.
Men, under läsningen av den tokhyllade ”Vårt enda liv” är det också något som skaver. Många har lovprisat Hägglunds stil men själv upplever jag den som ojämn. Under de första 200 sidorna upprepar han gång på gång att döden är den horisont som gör alla tidsliga dimensioner begripliga. Det är visserligen sant, men själv tänker jag på poeten Jacques Roubaud som sagt det så mycket mera koncist: ”Din död talar sant / din död kommer alltid att tala sant”. Hägglunds metod att hamra in detta i grunden ganska enkla budskap är milt uttryckt störande. I Jenny Anderssons anmälan av boken i Aftonbladet överdrivs kraftigt djupet i denna långrandiga del.
Författarens introduktion av Marx är en av de mest pedagogiska jag läst på länge. Det är modigt av Hägglund att reducera hans projekt till enkla formler: som att Marx mäter politiska framsteg i den mån vi ”äger vår tid”. I många tidningstexter framstår det dock som om hans läsning skulle vara nydanande (vilket Hägglund också ger sken av utan att säga det rakt ut). Men att läsa Marx som en ”tidsfilosof”, eller en slags dekonstruktör av arbetsvärdeläran är inte originellt i sig. För några år sedan kom Michael Heinrichs bok på svenska, ”Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet” där han lästes på samma sätt. Sven-Eric Liedman pekar också i sin stora biografi om Marx på att det värdekritiska angreppssättet ligger i tiden. Hägglund paketerar sin tolkning som en ”andlig marxism”, vilket är sympatiskt, men att det skulle vara ”visionärt” som Viola Bao påstår i DN har jag svårt att se.
Detta är dock inte det mest irriterande med ”Vårt enda liv”. Två tredjedelar in i boken slår det mig att Hägglund inte vid ett enda tillfälle använt Marx för att analysera den samtida kapitalismen. Ett belysande exempel är att när han förklarar begrepp som ”mervärde” och ”socialt nödvändig arbetstid” väljer att illustrera med en vattenbrunn och vattenbärare. Greppet är visserligen pedagogiskt, men som läsare undrar man om Marx hade mer att säga om medeltiden än 2020-talet. För mig kommer termen ”marxologi” – det vill säga ett överdrivet och världsfrånvänt systematiserande av tänkaren – upp i huvudet. En samtida vänster har inte mycket att hämta i den intellektuella sankmarken. Expressens Rasmus Fleischer berömmer Hägglund för att ifrågasätta penningekonomin – men nämner inte med ett ord att det är en rakt igenom abstrakt kritik.
På de sista sidorna tar sig dock Hägglund an samtida tänkare. Och det är då det blir riktigt bedrövligt. Helt förmätet påstår han att den framstående marxisten Fredric Jameson inte har något begrepp om vad kapitalism är. Keynes avfärdas med att han inte förstod motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet. Likaså Naomi Klein. Dessutom vevar han det neoklassiska felslutet om att omfördelningsprogram minskar produktionsresultatet (Milton Friedman ler i sin himmel).
Nu kanske det låter som att jag önskar att Hägglund var lite mera ödmjuk inför det skitsvåra i att omvandla samhället i grunden, men egentligen handlar det inte om det. Snarare rör det sig om hans ovilja att skita ner händerna i samtidens politiska sörja, att diskutera kompromisser och delmål – kort sagt att ge sig in i den väldiga kraftmätning mellan arbete och kapital som sker här och nu. Som läsare slås jag av att han diskuterar mängder av politiska tänkare, men hoppar över Lenin. En politisk filosof som på många sätt är passé, men som man ändå inte kommer förbi eftersom han var den första att fundera kring hur revolutionen kunde genomföras i praktiken. Kort sagt saknar jag tankar om krigskommunism, centralbanker, den offentliga sektorn – om gig-ekonomin, klimatkeynsianism och ekologisk leninism.
Bristen på konkretion gör också att Hägglund landar i exakt den utopiska socialism som han själv varnar för. Under den demokratiska socialismen, skriver han, kommer alla ha tillgång till fantastiska bredband och parkskötare kommer vara med och utforma stadsplaneringen. Okej – men hur fasen når vi dit? Hägglund har inget mer att komma med än det marxologer basunerar ut från sina elfenbenstorn: genom att ”omvärdera värdeformen”. Kapitalismen ska ”upphävas”, den demokratiska socialismen tvingas fram ur systemets inneboende motsättningar.
Jaha ja.
