Mariam Naraghi diktar om bruten tillhörighet

Mariam Naraghis senaste diktsamling som i dagarna utkommer på Norstedts heter ”Dikter”. Det ser förbryllande enkelt ut. Men titeln är intressant i och med dikternas dragning åt prosan, fullständiga om än brutna satser tillsammans med ett uttalat begär om att skapa en berättelse. ”Hur vi än måttar och klipper vill berättelsen inte ta form”, heter det i den avslutande dikten ”Försök 1”. Radbrytningen framstår därmed som en nödvändighet och titeln visar sig beteckna något akut snarare än godtyckligt.

Saxen har en central plats i denna diktsamling som vid första anblicken ser ut att skildra ett ”Svenssonliv” med villa, äppelträdgård, mellanmål och drakflygning. I den inledande dikten ”Till Sverige” klipper vad jag förmodar är ett av barnen ut ”konturen av ett gult hus/ med en trätrapp där gummistövlarna/ står i rad, leran fortfarande fuktig”. Det urklippta antyder att livet som medelsvensson inte är en självklar utgångspunkt, det måste skäras till liksom berättelsen måste bli dikt.