Det är Dmtiri Plax födelsedag. Ingen stor helg för mänskligheten, enligt honom själv. Men efter vår intervju kommer han ändå att fira tillsammans med vännen och Mamma Mu-författaren Jujja Wieslander som också fyller år idag. Hon 82, han 56.

Vi träffas hemma hos honom och hans hustru, journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina. Växtligheten höjer sig som en grön vägg utanför den stora terrassen där vi sitter. Fåglarna kvittrar, så högt att jag senare märker att ljuden tagit sig in i min röstinspelning. På vägen hit har jag mötts av finklädda skolavslutningssällskap. Sverige är vackert och hoppfullt och explosivt på ett sätt som det bara kan vara i juni. Och ändå är rummet fyllt av smärta.

Sorgen försvinner inte, har Dmitri Plax förklarat i många intervjuer. Att förlora sin son är inte något man går igenom. ”Det är ingen tunnel”, som han skrivit i en av sina böcker. ”Det är en gräns.”

”Min energi går till att hålla känslorna i styr”

Det var under sommarlovet mellan nian och gymnasiet, i början av augusti 2019, som Peter Plax mördades. Gärningsmannen, som gått i samma klass som Peter i grundskolan, dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Enligt de psykologiska undersökningar som gjorts på honom har han en allvarlig psykisk störning.

En välkänd reaktion på ett allvarligt trauma är att förlora förmågan att tala. Det hände Dmitri Plax den första perioden efter dödsbeskedet. I stället skrev han om Peter – ibland bara någon rad, ibland längre passager – men någonting varje dag. Det blev boken ”Peter: tid” som gavs ut på Erzats förlag 2020 och som skildrar skräcken, uppgivenheten och desperationen efter mordet, men som också, eller ännu mer, berättar om vem Peter var.

En charmerande och nyfiken ung man, får man intrycket av. Med ett stort intresse för språk och basket och klassisk musik och filosofi och politik. I boken får man följa Peters och Dmitris böljande dialoger, hur de leker med språket, det svenska och det belarusiska, och snabbt rör sig mellan de små vardagsbestyren och de stora existentiella frågorna.

Det är en vacker bok, stundom så stark att den knappt går att läsa. Dmitri Plax har själv inte återkommit till den sedan han skickade över materialet till förlaget.

Hur känns det för dig att prata om boken som du skrev för ganska längesen nu och sedan inte har läst?

– Det är jättesvårt för mig att svara på frågor om hur saker känns. En stor del av min energi går åt till att hålla känslorna i styr, för om jag ska gå omkring och tänka på hur saker och ting känns, då kommer jag inte kunna göra något annat. Det är helt förlamande för mig.

Dmitri Plax känner till teorierna om att det är bra att komma i kontakt med sina känslor och ge utlopp för dem.

– Men i mitt fall så tror jag inte att det är bra eftersom det påverkar alla runt omkring mig negativt. Men, naturligtvis, kan jag inte alltid hålla känslorna i styr. Ibland blir jag upprörd eller arg, och det är inte bra för mig heller.

Han är eftertänksam och välformulerad. Vrider och vänder på saker, och är inte rädd för att säga emot mina frågor eller påståenden. Men alltid med en stor ödmjukhet.

– Jag är inte bra på känslor men jag är ganska bra på tankar.

Tror inte längre på alla människors lika värde

Dmitri Plax är i grunden bildkonstnär, men arbetar sedan länge med teater som dramatiker och regissör. Han är konstnärlig ledare för Dramatens scen Dramaten.Doc, som sätter fokus på konstnärliga kommentarer om samtiden och reagerar på aktuella händelser genom gestaltade läsningar.

Han är även författare till flera böcker och skriver regelbundet artiklar i Expressen Kultur. De senaste åren har artiklarna behandlat ett ämne som Dmitri Plax önskar att han visste betydligt mindre om: svensk rättspolitik.

– Efter mordet på Peter kom jag i kontakt med en värld som jag aldrig tänkt på förut och som jag knappt visste fanns. Det vill säga brottsoffervärlden, eller världen som består av anhöriga till våldsbrottsoffer. Och i den världen är det väldigt mycket lidande och det lidandet får väldigt lite uppmärksamhet från samhället.

För drygt två år sedan skrev han en artikel i Expressen om att han inte längre tror på alla människors lika värde. Jag ber honom berätta mer om sitt resonemang.

– Jag tror att allas lika värde är en vacker formulering som man förmodligen vill sträva emot. Men det finns inte på riktigt, så att säga. Och förmodligen är det inte heller möjligt att uppnå.

– Herr Putin har absolut inget värde för mig. Varför ska hans liv vara lika mycket värt som de oskyldiga barn som dör i Ukraina as we speak? För mig får han gärna försvinna så att barnen slutar dö.

Brottsoffren ignoreras

Människor är enligt Dmitri Plax väldigt benägna att vara goda på andras bekostnad. Det här knyter an till hans egna erfarenheter efter mordet på Peter.

– De flesta vill vara goda humanister som tänker att mördare också är människor med rättigheter, men helst ska det inte beröra humanisterna själva. Och de det berör är på något sätt spetälska, dem vill man inte ta i.

Vilka tänker så?

– Allmänheten, samhället. Hela systemet är fokuserat på att rehabilitera mördare. Våldsbrottsoffer finns överhuvudtaget inte i det systemets tänkande.

”Ondska och godhet är i ett intimt samspel”, säger Dmitri Plax i Söndagsintervjun i P1, där han medverkade tidigare under våren. 

Vad menar du med det?

– Hur många gånger har man inte försökt göra något gott och insett att man inte gjort det? Eller varit övertygad om att man är en del av något gott. Och sen insett att man har blivit, jag vet inte, lurad. Eller att man hade fel, helt enkelt.

Jag tänker på hans ord i förhållande till Peters historia. I boken ”Peter: tid” skriver pappan:

”Jag har alltid sagt till dig att du ska vara snäll mot andra, speciellt mot dem som är svagare än du. Att du fått så mycket, liksom gratis – du är frisk, snygg, begåvad. Att dela med sig, att hjälpa, är ett sätt att återgälda. Det finns alltid människor som kan hjälpa dig och så finns det dem som du kan hjälpa. Det är så det funkar. Nej, det gör det inte alls. Hade du varit taskigare, hade du varit misstänksam så hade du suttit här med mig nu. Här. Med mig.”

Gärningsmannen hade egentligen planerat att mörda en annan pojke den där augustikvällen.

– Men han dök inte upp. Så han ringde Peter i stället.

Och Peter ställde upp. Han följde med på den cykeltur som klasskamraten föreslog, och en stund senare var han inte längre vid liv.

”Jag gör bara mitt jobb. Jag är god”.

Dmitri Plax har känt sig utelämnad från rättsprocessen efter mordet.

– Jag kan inte påverka något i situationen kring min sons mördare. Vad jag tycker, eller hur mitt liv kommer att påverkas om han friges, tas inte i beaktande. Det skiter hela systemet högaktningsfullt i.

Som exempel berättar Dmitri Plax att det var först efter att han uttryckligen begärt det som han började meddelas om när gärningsmannen hade planerade permissioner och i vilka områden han då kommer att befinna sig.

Permissionerna har blivit en utdragen och plågsam följetong i Dmitri Plax liv. Han har berättat om permissionsbesluten i Expressen, i en artikel från förra året skriver han: ”Frånvaron av information är bisarr. Varför beviljas permissionerna just nu? Varför tre stycken? Vad händer sedan? Vad är planen? Varför är ingen intresserad av hur det hela kan tänkas inverka på mig, på oss?”

Hur påverkar permissionerna dig och de andra av Peters anhöriga?

– Det är klart att det påverkar väldigt negativt. Eftersom man får flashbacks. Man vet inte hur man ska bete sig under de där dagarna. Vart kan jag åka och inte åka? Vad kan jag göra och inte göra?

Han tystnar och tänker efter innan han fortsätter.

– Om du har ett sår som gör jätteont, och så kommer det med jämna mellanrum någon du inte ens känner och petar i det såret. Och när du skriker av smärta så säger den personen: ”Jag gör bara mitt jobb. Jag är god”.

Justitieminister Gunnar Strömmer har de senaste åren varit drivande i frågor kring brottsoffer. Han har sagt att brottsoffers upprättelse är en av hans största drivkrafter med politiken, och regeringen har presenterat flera lagförslag om hur man kan stärka stödet till brottsoffer genom bland annat längre straff och en förändrad process kring skadestånd. 

Dmitri Plax har noterat skiftet i det politiska samtalet.

– Men inte i praktiken.

I praktiken kvarstår situationen. En familj sörjer en son de aldrig får tillbaka. En familj utelämnas från information om gärningsmannen och de som är inblandade i besluten om dennes straff, trots att de påverkas dramatiskt av dessa beslut.

– Vem är den där mystiska chefsöverläkaren som bestämmer över mitt liv i så hög grad? Jag vet inte ens vad han heter. Eller hon, för den delen. Jag vet ingenting om hans eller hennes ansvar. Vad händer om de missbedömer? Vad hände med dem som missbedömde Vilma Anderssons beteende? Rycker de på axlarna och säger: ”Oj vi hade fel”?

Dmitri Plax syftar på den person som misstänks ha mördat en ung kvinna i Rönninge utanför Stockholm i vintras. Andersson hade tidigare suttit i fängelse för försök till människorov och grovt barnpornografibrott, och hade enligt psykologiska undersökningar bedömts ha en hög risk för återfall. Trots det frigavs han, och ställs snart inför rätta för att ha begått ett monstruöst våldsdåd.

Om jag förstår dig rätt hade du helst sluppit se att Peters mördare fick permission?

– Det handlar inte om mig. Peter är redan död. Men jag vill inte att det händer någon annan. Det här handlar inte om lindrig psykisk sjukdom. Det han har gjort är inget snatteri. Så hur kan man vara säker på att det inte händer igen?

Brist på personal

I en intervju som Dmitri Plax nyligen gjorde med Expressens Karin Krantz framkom vissa saker han inte kände till tidigare. Bland annat att det våren 2024 gjordes en andrahandsbedömning av gärningsmannen, eftersom kliniken han befinner sig på ansåg att risken för återfall var mycket svår att bedöma.

”Det grundade sig i att han vid upprepade tillfällen hade haft allvarliga våldstankar och våldsplaner”, skriver Karin Krantz, som också varit i kontakt med chefsöverläkaren.

Trots det har ett flertal permissioner godkänts, och vissa av dessa är utan personal. Gärningsmannen kommer vistas utanför vårdinrättningen med enbart sin pappa, något chefsöverläkaren förklarat beror på att det under sommaren är brist på stödpersonal. 

– Hur är det ens möjligt?, frågar sig Dmitri Plax, för att sedan återkomma till sitt tidigare resonemang om människans vilja att vara god, så länge det inte rör henne själv.

– I grunden är det en väldigt bra humanistisk tanke. Att en mördare också är en person som har sina behov och så vidare. Men det är en abstrakt humanism, för det bygger på att man inte själv ska drabbas. Så länge det inte rör mig i ryggen så är jag hur humanistisk som helst.

Plikten är det sista som lämnar

I drygt två år efter mordet på Peter var Dmitri Plax sjukskriven och tungt medicinerad. Sedan började han jobba igen, och upplever idag att det bara är i arbetet han kommer loss från sin egen smärta.

– När jag går in i repsalen och stänger dörren efter mig så finns det inget annat. Bara världen som vi skapar där och då. Arbetet är det som gör att jag står på benen.

Samtidigt behandlar uppsättningarna han jobbar med också olika former av mänskligt lidande. Under våren har de bland annat haft pjäser som berättar om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, förföljelsen av rohingyer som flytt från Myanmar och erfarenheter från krigsfronten i Ukraina.

Finns det någon del av ditt liv där du får en paus från eländet?

– Ja, det finns det såklart. 

Dmitri Plax tystnar på nytt. Han blickar ut mot den klarblå himlen.

– Där är en humla, till exempel, det är en paus från eländet. Men en annan fråga är om jag ska ta den pausen. Jag känner ofta att jag inte får göra det. För jag är rustad att handskas med frågor som kanske få klarar av att uthärda, eller det är i alla fall min självbild. Jag känner att så länge jag kan så måste jag.

Vi ska strax avsluta samtalet. Dmitri Plax har en födelsedag att fira, inte nödvändigtvis sin egen men åtminstone Jujja Wieslanders. Han ska sätta sig i bilen och köra mot landstället, genom den grönskande försommaren. 

Men den hoppfullhet många av oss förknippar med årstiden existerar inte för Dmitri Plax.

– Det finns sådana floskler man får höra hela tiden när något som inte får hända händer. En sådan är att ”hoppet är det sista som dör”. I mitt fall var hoppet det första som dog. För det finns inget hopp om att Peter ska komma tillbaka. Det sista som dör är pliktkänslan.

Pliktkänslan har inte dött än?

– Nej, jag gör saker som jag tror att jag måste göra. Sen vet jag ju inte alltid om det är bra eller dåligt, om det är gott eller ont. Men det finns något som jag tror är viktigt. Exempelvis exponering av andras erfarenheter och exponering av komplexiteten i det som händer i världen. Som ett motståndsarbete mot förenklingen. Det kommer jag fortsätta med så länge jag orkar och så länge jag får.