Får man ångra ett barn? Rent juridiskt är svaret samma som det alltid har varit: ett barn är inte ett par skor man kan returnera om de skaver. De senaste veckornas debatt efter ett vittnesmål hos ”Malou efter tio” har aktualiserat frågan. Jag har tidigare sett kritik mot denna typ av offentlig ånger, och då från vänsterhåll, som tar vara på just konsumentbetydelsen av ånger och pekar på barnånger som ytterligare ett symptom på ett senkapitalistiskt samhälle där allt och alla går att byta ut och förkastas om de inte vid varje ögonblick ”spark joy”. Men inte minst denna tendens att automatiskt tolka ”ånger” i konsumtionstermer och inte som ett existentiellt tillstånd av sorg säger något om det konsumtionssamhälle vi lever i. Och huruvida man på ett moraliskt plan har rätt att ångra ett barn borde vara en överflödig fråga om vi inte är anhängare av den religiösa föreställningen att det går att synda i tanke och känsla. Men får man då ångra ett barn offentligt? Det är det de senaste veckornas debatt har handlat om. Får man tala offentligt om att man ångrar någon som samtidigt är helt beroende av ens vård och välvilja?
På Twitter ser jag en bild av en arm ärrad av många års självskador ackompanjerad av en text som säger att detta är resultatet av att under hela sin uppväxt få höra att man är ångrad. Fast bland de som berättat om barnånger offentligt hittar åtminstone inte jag någon som slängt i sina minderåriga barns ansikten att de ångrat dem. Ann-Katrin Dolium som med sin medverkan i ”Malou efter tio” kan sägas vara startskottet för debatten har vuxna barn. Personen som medverkade i ”Verkligheten i P3” har, utifrån vad som framgår i programmet varken vårdnad för eller är ens juridisk förälder till barnet hon ångrade. Innebär det att det är en irrelevant fråga vad man om inte får eller bör göra och säga på bekostnad av andra människor oavsett om de uppnått myndighetsålder?
