Recension

Magnifikt mindfuck

Publicerad 17 december, 2021 (Uppdaterad 20 december, 2021 )

Adam Driver och Marion Cotillard i ”Annette”. Bild: Press

Dagens ETC

Den franske auteuren Leos Carax första engelskspråkiga film är en galen tragedi om konsten och kärlekens pris i musikalform. Magiskt snyggt, och sevärt även för de som kommer att hata den, skriver Kristoffer Viita.

Kristoffer Viita

Text

”Annette” bjuder in publiken med en blinkning, som en utmaning att se de större idéerna bakom filmens bombastiska tematik. Det driviga öppningsnumret ”May we start” börjar med att regissören Leos Carax, hans dotter Nastya och bröderna Ron och Russell Mael från 70-talsbandet Sparks, som skrivit musiken, rör sig ut från en studio till Los Angeles gator, där de får sällskap av Adam Driver och Marion Cotillard. Genom sången förvandlas de från skådespelare till sina rollfigurer, och bygger upp den fjärde väggen i realtid.

Sedan följer en berättelse om den provokative komikern Henry McHenry (Driver) och den världskända operasopranen Ann Desfranoux (Cotillard). De blir kära och sjunger om hur de fnyser åt resten av världen som inte ser logiken i deras kärlek. Kanske är den stormiga romansen mest orimlig för Henry, som bär på ett potent självhat och söker svaret på gåtan ”hur kan någon älska mig?”.