En lysande roman – trots Vlautins brist på stil

Det är alltid svårt att placera Willy Vlautins romaner i tid. Ta hans senaste ”Mörkret som faller”: trots att den utspelar sig i nutid är alla bilar gamla skrothögar, elektroniken är föråldrad och sociala medier tycks inte existera. Någon har påpekat att det är som om Vlautin kört sin prosa genom ett sepiatonat retrofilter, och det ligger mycket i det. I hans första romaner – ”Norrut” och ”Motellivet” – kändes det lite kitschigt, men i hans sjätte sitter estetiken som en smäck. Annie Ernaux skrev i ”Min far” att hennes pappas fattiga uppväxt i 1900-talets början lika gärna kunnat vara under medeltiden. Något liknande skulle kunna sägas om Vlautins karaktärer: de tycks fastfrusna i levnadsomständigheterna på 1950-talet.

”Mörkret som faller” är dock en tämligen samtida roman, på ett annat plan. Det är en berättelse på 223 glesa sidor (energiskt översatta av Andreas Vesterlund) som utspelar sig under två dygn. I centrum står Lynette, en arbetartjej som försöker få ihop en handpenning till ett hus i Portland. Vid sin sida har hon en autistisk bror och en utsliten morsa som mest ligger och röker framför tv:n. Lynette har fått ett erbjudande att köpa ett ruckel billigt och inser att om de inte vill betala 1 500 dollar i hyra så är detta deras chans. Men för att få ihop pengarna krävs en stor insats på kort tid. ”Mörkret som faller” skildrar Lynettes desperata kamp och formar sig till en robinsonad genom torskarnas, knarkarnas och småtjuvarnas USA. Som läsare sitter man som på nålar genom hela denna bostadspolitiska thriller.