När det gäller Lorrygänget måste svaret bli nej. ”Lyrro – ut & invandrarna” får mig att dra på smilbanden kanske femton gånger – alldeles för lite för en långfilmskomedi.
Nog för att sketchfilmen är ett oerhört svårt format: du ska skapa någon sorts röd tråd, bjuda på täta punchlines och hålla kvaliteten i kanske 50 tablåer. Det är lättare att lyckas med i halvtimmeslånga tv-avsnitt än på bio. Det funkade helt okej i Lorrygängets tv-avnitt (1989–1995) och i ”Yrrol – en kollosalt genomtänkt film” (1994), men det var 25 år sedan. Både komedin och filmmediet har utvecklats betydligt sedan dess. Lorry har tyvärr inte hängt med.
”Lyrro” är en mix av nya och gamla uppstekta karaktärer. Vi känner igen bland andra Reuters flygvärdinna och paradrepliken ”Tänkte’nte på det” – som dock levereras som enda skratt i en fyra minuter lång scen.
Bristen på roligheter är filmens mest framträdande egenskap. Tre generationer ur komedieliten är samlade, men det blir ändå inte kul. Henrik Dorsins första scen, med en meteorolog som inte kan dölja sitt krossade hjärta i sändning, faller helt platt. En person av 50 i salongen skrattar.
Även Nour El Refai och Björn Gustafsson lånar ut sina namn till produktionen, och har en del roliga karaktärer, men har för tunt material att jobba med. Roligast är Johan Ulveson och Suzanne Reuter, som båda är magiska i små ögonblick, men Peter Dalles manus håller helt enkelt inte. Det är omodernt, plumpt – och det är inte roligt.
Visst, några scener – som när Ulveson och Dalle är för dementa för att komma ihåg vem som är kund och vem som är kassör – har den där komiska absurditeten som inte går att värja sig emot, medan andra knappt höjer sig över lyteskomik. Och 2018 är det ärligt talat inte så nyskapande att skoja om hur kränkta religiösa människor och allergiker är, eller hur PK den är som har läst genusvetenskap. Det sparkas neråt istället för uppåt.
Vassast är det när Dalle blir politisk, som när Josef och Maria söker sig till drömmarnas rike – Södertälje – och staden skildras ur ett drömskt folkhemsperspektiv. ”Här är Arbetsförmedlingen. Dit går du in när du vill ha jobb. Och här på bostadsförmedlingen kan du få en lägenhet”, förklarar Josef för Maria. Det blir komiskt eftersom det ligger för långt bort från den verklighet där varken jobb eller bostäder finns att tillgå, minst av allt för den som har rötter i ett annat land.
Temat med in- och utvandring ger Dalle en möjlighet att driva med nazister och rasister – som tydligen alla är korkade och tämligen ofarliga. Utvandringen klaras av genom 60-plussarnas migration till sydligare breddgrader under vinterhalvåret. Visst är det smålustigt hur Claes Månsson och Suzanne Reuter kämpar för att hålla sig i trim med galna motions- respektive dietformer under charterresan – men det känns mest som en anledning för filmteamet att få tillbringa ett par veckor i Västindien.
”Lyrro” saknar flera komponenter som Lorrygänget hade på 90-talet: Gunilla Röör, Lena Endre och inte minst snillet Ulla Skoog. Och hennes parhäst Suzanne Reuter har alldeles för få scener. Det är skrivet av gubbar, om gubbar. Det är svårt att inte tänka på Grotescos avsnitt om humor-Sveriges mansklubb, som inte släpper fram några kvinnor.
Och apropå Grotesco så är det bara att konstatera att deras avsnitt om flyktingkrisen 2015 slår 2018 års Lorrygäng med hästlängder. Sylvasst och tokroligt mot en fond av ett oerhört viktigt ämne – så ska samtidssatiren vara. Och så är det inte i ”Lyrro”.
