Mötet.

2018-12-28 09:13
  • Bild: Erik Simander/TT
  • Tillsammans med Jenny Strömstedt leder Leif GW Persson ”Brottsjournalen” i TV4.  Bild: Anders Wiklund/TT
    Tillsammans med Jenny Strömstedt leder Leif GW Persson ”Brottsjournalen” i TV4.
  • Leif GW Persson sminkas inför en sändning av SVT-programmet ”Veckans brott”.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
    Leif GW Persson sminkas inför en sändning av SVT-programmet ”Veckans brott”.
  • Signerar böcker under bokmässan i Göteborg 2016.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
    Signerar böcker under bokmässan i Göteborg 2016. 
  • 1998–2010 var Leif GW Persson expert i TV3-programmet ”Efterlyst”. Här tillsammans med programledaren Hasse Aro.  Bild: Bertil Ericson/TT
    1998–2010 var Leif GW Persson expert i TV3-programmet ”Efterlyst”. Här tillsammans med programledaren Hasse Aro.
  • Leif GW Persson 1977. Året efter släpptes hans debutroman ”Grisfesten”.  Bild: Owe Sjöblom/SvD/TT
    Leif GW Persson 1977. Året efter släpptes hans debutroman ”Grisfesten”. 
Puffetikett
Dagens ETC

Leif GW: ”Vi behöver en massa elaka snutar på plats”

Leif GW Persson har en lång karriär bakom sig – på många plan. Från uträknad och avskedad i slutet av 1970-talet till i dag en av Sveriges absolut mest omtyckta och beundrade män. 

När HSB:s tidning ber läsarna berätta vem de helst skulle vilja ha till granne dyker Leif GW Perssons namn upp som överlägsen etta. Samma sak när en resetidning frågar sina läsare vem de helst skulle vilja ha som resesällskap, återigen Leif GW Persson.

Och detta räcker inte – det är mycket GW Persson nu; varannan vecka kommer hans krönika i Expressen och två gånger i veckan dyker han upp i TV4 Nyhetsmorgon.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Persson har dessutom sitt eget program i TV4: Tillsammans med Jenny Strömstedt presenterar han Brottsjournalen varje vecka. Han är dessutom en mycket efterfrågad expert när någon tidning eller tv-kanal tar upp brottslighet. Hans böcker säljer dessutom i miljonupplagor.

Som om det inte skulle räcka skriver han dessutom manus och synopsis till tv-serier, snart kommer nya serier både i Sverige och utanför landets gränser, och nu senast har han blivit orakel på finansmarknaden. Veckans Affärers nyhetsbrev har allt som oftast aktietips från Leif GW Persson.

”Förnekar inte att det är trevligt”

Själv lärde jag känna Leif i mitten på 70-talet, då fanns inte GW med i namnet – då var han bara Persson. Jag var reporter på Aftonbladet och Persson var kommande kriminolog. Aldrig hade jag kunnat tro att han skulle bli vad han är i dag.

– Jag hade inte kunnat tro att det skulle hända, säger Persson där han sitter djupt nedsjunken i sin röda fåtölj i arbetsrummet i Solna.

– Jag har faktiskt aldrig tänkt detta och aldrig haft sådana tendenser. Men jag är inte sån hycklare att jag skulle förneka att det är trevligt, men det är inget jag jobbat för. Det där med resesällskap och granne, du och andra som känner mig privat måste ha roligt när de läser det där. Jag har den här rollen ett tag – och sedan kommer någon annan.

Men böckerna kommer att leva kvar. Bland svenska deckarförfattare står fortfarande Persson och Henning Mankell som två av de främsta. Mycket tack vare deras språk.

– Det var vänligt sagt. Men jag bemödar mig faktiskt att skriva ordentligt och jobba med språket. Många av deckarförfattarna saknar förutsättningar att skiva begripligt, dessutom skiter de i det; det är pengarna de vill ha på kortast möjlig tid.

– Då blir det lite svettigt med tanke på vad några av de värsta säljer, och vem fan har sagt att livet ska vara rättvist – men ändå, det borde ju finnas en gräns för orättvisorna. Och Läckberg, hon skriver fortfarande som Nicke Lilltroll talar, men hon reder sig, hon har ju andra kvaliteter. Det är en fullfjädrad affärskvinna.

(Nicke Lilltroll var en radioröst som på slutet av 50-talet och början på 60-talet berättade om sina äventyr i trollberget och storskogen för alla svenska barn. Han började alla sina berättelser så här: Mossa, mossa på er alla människobarn. Googla gärna och lyssna på hans manus.)

”Quick var allas våta dröm”

Det finns en annan sak som Persson är mycket kritisk till när det gäller andra, samtida deckarförfattare:

– Det blir så fruktansvärt tjatigt med alla dessa jävla seriemördare. Jag har ju varit i den här branschen i ett helt liv, jag har möjligen träffat en – och det var den här Tommy Alexandersson. Han var ju inget kul, vem skulle orka skriva en bok om Alexandersson?

– Så kom då Tomas Quick och han måste ha varit svaret på mångas våta drömmar. Problemet var ju bara att han hittat på alltihopa. Det höll ju inte ihop någonstans, jag påpekade det tidigt, men det var ingen som lyssnade. Det var först när Hannes Råstam fick honom att ta tillbaka allt som man lyssnade.

Tomas Quick frikändes sedermera och ingen prickades trots att det i utredningen slogs fast att de tidigare förundersökningarna och domarna visade på ett, enligt Persson, obefintligt yrkeskunnande som de ersatt med ett gott mått av fantasi.

– Det är utomordentligt svårt att få någon prickad eller fälld för den här typen av yrkesutförande. Det finns inte många exempel – rådman Folke Lundquist vid Stockholms rådhusrätt fälldes för bedrägeri, men det tog många år och mötte ett stort motstånd.

– Den som härjade mest om den rättsrötan det var ju Vilhelm Moberg, han var svårslagen och med en oerhört kort stubin. Han var på allt. Jag orkar inte, utan jag tar det som jag kan se är mycket konstigt. Och Quick reagerade jag på omedelbart och tog in förundersökningarna som fanns. Jag läste, skakade på huvudet och undrade hur detta var möjligt.

Etablissemangets vrede

I mitten av 70-talet var Leif GW Persson en radikal kriminolog, en av hans största bedrifter var att tillsammans med journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius lyckas stoppa det mycket liberala förslaget till ny sexualbrottslagstiftning.

– Det var kul, det blev en ny utredning och vi plockade hem allt på alla punkter. Den nya utredningen blev betydelsefull och var det som satte det hela i rullning och i sin förlängning lett fram till dagens lagstiftning.

Sedan kom Geijeraffären som innebar en tidsbegränsad, men ändå personlig katastrof för Persson. Den hade sin upptakt i att Sveriges justitieminister Lennart Geijer gick till prostituerade, dels genom en av bordellmamman Doris Hopp organiserad verksamhet, men han ansågs även ha regelbunden kontakt med en prostituerad kvinna som samtidigt misstänktes betjäna högt uppsatta tjänstemän i underrättelsetjänsten vid en öststatsambassad i Stockholm. Detta slogs också fast i en promemoria som rikspolischefen Carl Persson skrivit.

Det här var känt inom vissa journalistkretsar och Leif GW Persson visste det mesta om det. Jag var själv med på en konferens om organiserad ekonomisk brottslighet som arrangerades på OK Motorhotell i Norrtälje där GW Persson berättade mer om en viss brottslighet som hade samband med bordellrörelserna.

Med var också DN-reportern Peter Bratt som hade fått som uppgift av tidningen att avslöja den här typen av härvor. Det var här hans intresse väcktes. Ett knappt år senare skrev Peter Bratt en artikel som berättade om att polisen menade att justitieministern kunde vara en säkerhetsrisk på grund av hans kopplingar i bordellfallen.

Vi var många som arbetade med liknande uppslag, men inte lyckats få fram nödvändiga bekräftelser – vilket dessvärre inte heller Bratt hade.

Frånsett ett par mindre felaktigheter var Bratts artikel i allt väsentligt sann – men statsminister Olof Palme dementerade allt. Bland annat på grund av att DN inte hade tillgång till rikspolischefens PM eller öppna bekräftelser kröp tidningen till korset, tog tillbaka allt och inrättade ett stipendium i undersökande journalistik till Lennart Geijers minne.

Genom detektivarbete lyckades Jan Guillou som i det fallet arbetade för Aftonbladet få Bratt att uppge Leif GW Persson som sin källa.

Hela etablissemangets vrede riktades då mot Persson. Han sades upp från sin post på rikspolisstyrelsen, han utsattes för en mycket hård kampanj styrd av de politiskt mäktiga och försvann från offentligheten under en period.

– Men jag gav faktiskt aldrig Bratt Carl Perssons PM eller ens talade om det. Det visste han ändå, liksom många på stan.

Inte så radikal idag

Få trodde då att Persson skulle kunna komma tillbaka, men mindre än ett år senare skrev och publicerade han boken ”Grisfesten” som lätt maskerat handlar om Geijeraffären. Boken blev en succé och det gjordes också en hyllad och av många sedd film byggd på boken, ”Mannen från Mallorca”. Huvudrollerna spelades av Sven Wollter och Tomas von Brömssen.

Då var han känd som en politiskt radikal forskare men i dag, 40 år senare, är Leif GW Persson rik som ett troll och skulle egentligen inte behöva jobba en enda dag till i sitt liv. Han är väl inte en av dagens mest politiskt radikala svenskar.

– Det är väl sant, men jag är i alla fall fortfarande sosse. På 1970-talet var jag en riktig sosse, sedan blev jag gråsosse och numera är jag väl snarast blåsosse. Men det är ändå en ganska kort resa jämfört med många andra.

– Jag tjatar inte ens om de höga marginalskatterna. Jag vill påstå att jag betalar det man ska betala, det blir cirka 75 procent av inkomsterna.

Leif GW var också under en rad år, fram till att han gick i pension för några år sedan, polisprofessor, placerad på Rikspolisstyrelsen. Få har en sådan inblick i polisens organisation och arbete som han.

Han är inte så imponerad av de politiska partiernas löften om att skaffa fram 10 000 poliser till. Man ska i det sammanhanget inte glömma att polisväsendet i Sverige idag sysselsätter nära 30 000 män och kvinnor, varav 20 000 är poliser.

I Sverige anmäls ungefär 1 500 000 brott på ett år. Medräknat alla anmälningar, även med de som faller bort – nedläggning, försäkringsärenden och liknande – blir det ändå bara cirka fyra anmälningar i månaden, en i veckan att ta hand om för polisväsendets anställda.

Leif GW Persson ser polisens arbetssätt och organisation som det kanske svåraste problemet.

– Av de 20 000 poliser som finns i organisationen arbetar bara hälften av dem med det som polisen borde arbeta med. De andra lyfter papper eller försvinner i en enorm byråkrati. Jag menar att polisen har tre grundläggande uppgifter: Den första är utryckningsverksamheten, att hjälpa folk i akuta, utsatta positioner. Den andra är upprätthållande av ordning och säkerhet på allmänna platser. Den tredje är att utreda grova brott.

– Allt annat kan de egentligen bara skita i eller låta andra ta hand om. Svensk polis har till exempel 300 på heltid verksamma informatörer; deras information till allmänheten är att säga att i nuläget kan de omöjligen uttala sig om vad något handlar om.

Från 10 sökande till 0,7

Leif GW Persson ger inte mycket för de stora polisreformerna:

– Den sista var jävligt olycklig, att göra polisen nationell. Idéen var att man skulle spara på mellannivåerna genom att slå ihop skiten. Men det blev bara så att man flyttade upp mellannivåerna till en högre nivå.

Ett annat problem är att polisyrket inte längre är populärt, det är svårt att rekrytera blivande poliser till de utbildningsplatser som finns.

– Tidigare var det populärt att jobba som snut, det var bättre betalt än andra jobb. Idag är det tvärtom; 1991 hade vi 10 behöriga sökande till varje plats på polishögskolan, idag är det 0,7.

Leif GW Persson menar dessutom att polisverksamheten är mycket orättvis eftersom alla i Sverige får betala lika mycket oavsett vad de får ut av polisen. Kostnaden som ligger på 30 miljarder kronor om året fördelas jämnt.

– De som bor i polisfria områden, som är cirka en tredjedel av landet, en femtedel av befolkningen, betalar lika mycket som de som har tillgång till poliser. Sveriges polistätaste område är Kungsholmen i Stockholm, där sitter ungefär en fjärdedel av landets poliser och vänder pärmar. Men det kostar inte mer att bo där ändå.

Leif GW leker med tanken att införa prestationslön för poliser.

– Man skulle kunna höja ersättningen för en ordningspolis så att hen tjänar betydligt mer än en polis som bara sitter och vänder på papper. Men det strider kraftigt mot svensk facklig tradition så att det funkar inte. Facket skulle aldrig godkänna det.

– En annan möjlighet är också att som i USA erbjuda poliser att pensionera sig tidigt med full pension, då skulle man få arbetande poliser under den verksamma tiden. Alla problem går att lösa, men benägenheten att göra det är inte hög, det finns ett väldigt starkt motstånd inom det befintliga systemet.

”De kroknar i finkan”

Situationen i de särskilt utsatta områdena är besvärlig, men Leif GW Persson menar att det inte är omöjligt att lösa en hel del av problemen. Polisen måste dock arbeta på ett annat sätt, något som kan vara kontroversiellt.

– De kriminella gängen måste jagas dygnet runt, året om. Sätt fast dem för allt, precis allt. Det är ingen konst att sätta fast dem om du är på dem hela tiden, de har alltid någon skit på sig. Se till att de får sitta i finkan, då kroknar de.

– När de sitter i finkan så vissnar också de andra ned. Och så många är de inte, vi talar i storleksordningen om hundratals, 500 som mest. Men det är polisarbetet mot dem är bortbyråkratiserat, man har planeringsgrupper och man har projektgrupper. Men projektgrupper brister i kontinuitet och planeringsgrupper tenderar att bli rena värmestugan för sådant som är ganska obehagligt om man ska utföra arbetet i praktiken.

– Vad vi behöver är en massa elaka, kameralt lagda snutar på plats, de ska hänga i nacken på kriminella hela tiden. De här gängen är ju utredda på alla ledder och bredder så man vet precis vilka det är och deras verksamhet kommer inte som någon överraskning.

Leif GW Persson menar att vi inte kan lämna de utsatta förorterna i fred, även om skälen för insatser nu är att de kriminella gängen skjuter ihjäl varandra.

– Vi måste röja upp, de som bor där är ju i nio fall av tio vanliga hyggliga människor. De har det inte roligt. De har rätt att gå ut med hunden eller gå och handla utan att behöva vara rädda.

– Kan du inte sätta fast dem för morden, vilket kan vara svårgörligt, så sätt fast dem för allt annat istället. Sammanlagt kan du få bort dem från gatorna lika länge.

Har svårt för sossarnas SD-retorik

Som blåsosse hoppas Persson på en fortsatt sosseregering, tillsammans med Liberalerna och Centern, men menar att Löfven och sossarna gjorde ett väldigt stort misstag genom att ge sig in på Sverigedemokraternas planhalva genom att bara prata om våld och brottslighet:

– Man skulle tala om bankernas kapitaltäckning, vården, jobben och skolan. Men det sket man i och tjatade istället om brott och invandrare och där var ju Åkesson först på plan och en svår motståndare. Jag tror inte att han är lika bra på bankernas kapitaltäckning.

– Det sa jag åt dem också. Plötsligt hade vi tre justitieministrar: Morgan Johansson, Magdalena Andersson och Stefan Löfven – alla tjatade bara om brottslighet. Stefan Löfven bjöd hem mig till Sagerska nån månad före valet. Vi skulle prata om kriminalpolitik. Jag frågade vilka fler som skulle komma och han svarade att det blir bara vi två. Då sa jag till honom att du måste ju prata med Morgan också, han är ju ändå justitieminister.

– Även Reinfeldt hörde av sig tidigare och frågade genom sin statssekreterare om jag vill bli hans kriminalpolitiska rådgivare. Jag frågade om han hade frågat Beatrice Ask som var justitieminister om hur intresserad hon var av det. Han förstod inte frågan.

Så det blev ingenting av med det där, Persson tackade nej och kom fram till att poängen var att hålla sig ifrån frågorna om brottslighet och inte som alla andra försöka ta sig dit. Han menar att de borde koncentrera sig på det som verkligen påverkade folks vardag, sådant som jobb, skola, vård och pensioner.

– Och inte minst bankernas kapitaltäckning.

När det gäller Sverigedemokraterna är Persson, som han i ett för honom typiskt understatement säger, inte ”särskilt positiv till deras politik” utan tvärtom. Och han ser dem som ett demokratiskt hot:

– På lite sikt hotar deras åsikter demokratin och grundläggande fri- och rättigheter.

Just nu har Leif GW Persson en period när han inte aktivt skriver på någon ny bok, men tar in uppgifter och research för nästa bok.

– Jag håller på att skissa på en ny roman om polismannen Evert Bäckström. Dessutom så ska man spela in en ny tv-serie om honom, vem som gör det får jag inte säga, men inspelningarna börjar redan i mars. Det kan bli hur många avsnitt som helst. Det blir också en fortsättning på ”Det som göms i snö” i Kanal 5.

– Bäckström är en listig idiot, en fruktansvärd människa med en fantastisk förmåga att leta upp folks svagheter. Ska man skildra en sådan måste man göra det med humor – annars blir det bara konstigt.

Bäckström är en extremt osympatisk typ som har praktiskt taget varenda fördom man kan tänka sig. Själv stör jag mig på honom hela tiden. Men Leif GW Persson är fördragsam.

– Det är roligt att skriva honom, han kan säga allt det där som folk knappt vågar tänka på. Det har väl hänt att han sagt saker som jag skulle kunnat tänka mig att säga, men avhållit mig från. Vi är dock inte särskilt lika varandra.

Där tar intervjun slut – Persson måste tillsammans med sin assistent, den före detta polisen Anneli, slänga sig in i bilen och åka in till ett redaktionsmöte för Brottsjournalen på TV4.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Leif Gustav Willy Persson

Initialerna GW lade han in i sitt namn 1972.

Yrke: Kriminolog, skribent och författare

Ålder: 73

Familj: Har fyra barn, en son och tre döttrar. Är gift för tredje gången.

Född i Stockholm, bor numera i Solna.