Kannibalismen blir vacker

Är människan naturligt ond eller god? Det är en fråga som filosofer ägnat hundratals år åt att försöka besvara utan att nå någon konsensus. Rousseau menade att det först var när vi socialiserades och samhället bildades som mänsklighetens fula sidor uppstod. Hobbes tänkte tvärtom: samhällets lagar är precis de stränga tyglar som människan behöver för att inte förinta varandra eftersom vi i vårt naturtillstånd är fyllda av ondska. Efter att ha läst Ottessa Moshfeghs senaste roman ”Lapvona” kan jag konstatera att den prisbelönta författarens människosyn ligger närmare Hobbes än Rousseaus. 

Moshfegh har inte direkt gjort sig känd för att skildra sympatiska karaktärer. Den vackra och rika protagonisten i ”Ett år av vila och avkoppling” (2018) som väljer att under ett års tid droga sig själv i sin lägenhet på Manhattan är på många sätt fruktansvärt svår att tycka om. Hon beskriver sin mammas självmord som ”totally unoriginal” och väljer att sätta sig och bajsa ned golvet på det fräscha konstgalleri hon jobbar, eller får betalt för att sova, på.