Jag fnissar, trots att det säkert låter så när man blir beskjuten på långt håll. Bromander har smak för det morbida, som han ofta betraktar med glimten i ögat.
En slags folkhemsmisär
”Shahid/Skärvor” är en mycket märklig bok. En grafisk roman på 400 sidor som kan läsas framifrån och bakifrån. I mitten möts de två historierna i ett milt sagt spektakulärt uppslag. Den ena berättelsen handlar om IS-konvertiten Håkan/Hakim al Gahribh, som utbildas i Syrien för att begå en ”martyroperation” i ”korsfararnas rike”. Den andra handlar om den deprimerade konstfackstudenten Lovisa som blir en sensation med ett performanceverk inspirerat av Baader/Meinhof-ligan. För att kort därefter hamna i vanrykte i en konstvärld styrd av kvartalskapitalistiskt tänkande.
Båda dessa historier är dock bara en liten del av själva boken; merparten av den skildrar Håkan och Lovisas uppväxter. Håkan som växer upp med en alkoholiserad slaktare till far och en psykiskt sjuk mamma. Lovisa vars farsa blir alltmera rasistisk när åkeriet han jobbar för konkurreras ut av polacker. Bromander är expert på att gestalta denna specifika form av utsatthet; en slags folkhemsmisär som grasserat sedan 90-talets krisår.
Det var längesen Bromander publicerade något i grafisk väg. Senast var 2012 då ”Smålands mörker” kom ut. Det var en tegelsten till bok och en anti-utvecklingsroman om en homosexuell fascists resa mot botten. Det är troligen den bästa grafiska romanen som givits ut på svenska – på samma gång nattsvart i sin samhällsskildring och märkligt ljus i sin människosyn. Då var Bromander ett okänt namn, men efter det har han slagit stort med sin romantrilogi om manlighet, sina uppmärksammade teaterpjäser och senast sin bok om en elöverkänslig lärare. Sedan 2012 har det också blivit uppenbart att Bromander har ett stort litterärt projekt.
Underjordisk vägvisare
Själv skulle jag beskriva honom som en arbetarförfattare som skriver om samhällets utstötta. Men inte på ett traditionellt sätt där påvra uppväxtförhållanden leder till kamp för ett bättre samhälle. Nästan samtliga Bromanders huvudpersoner är vad man kallar ”globaliseringens förlorare”; meningstörstande människor som söker efter politiska förklaringar i det tomrum arbetarrörelsen lämnat efter sig. Detta leder ofta till ett slags skeva radikaliseringsprocesser när de upptäcker hur illa ställt det är i samhället. Bromanders litterära universum befolkas av nättroll, anabolstinna kroppsbyggare, fascister och – nu senast – IS-konvertiter. För den som vill förstå den värld som fött Trump, Brexit, SD och – för all del – den bioaktuella ”Jokern” är Bromander den perfekta underjordiska vägvisaren.
”Shahid/Skärvor” är en del av detta stora litterära projekt. På många sätt påminner den manliga huvudpersonen om Erik i ”Smålands mörker”: en rund, snaggad, lite osäker kille som hamnat snett. Samtidigt har klassaspekten inskärpts: när Håkan konverterar till islam söker han sig först till Göteborgs moské. Men när besökarna kommer till bönestunden i Audis och BMW:s sjappar han, hittar en källarmoské där hans muslimska barndomsvänner hänger. Detsamma med Lovisa: Bromander pepprar boken med bilder av en konstvärld där bara den som har rätt efternamn kan lyckas i längden.
Undergångsstämning
En annan sak som Bromander skruvat upp är de samtida undergångsstämningarna. Skogsbränderna blir fler och fler, haven höjs i rasande takt, kaoset i mellanöstern bara växer. I en ruta säger någon till Lovisa att ingen tror att den generation som växer upp nu kommer få det bättre än sina föräldrar. Lovisa nickar, smeker sin gravidmage och pluggar in en ny undergångspodd i öronen. Det är fruktansvärt tung läsning, som endast blir uthärdlig genom Bromanders humor: ”plopp”, ”plopp”.
”Shahid/Skärvor” är kort sagt en helvetiskt dyster bok. Men trots sin nattsvarta historia, trots sitt deprimerande slut, lyser den ändå upp bokhösten genom sin empatiska människoskildring. Bromander är inte ute efter att förlåta de bestialiska dåd unga européer begår nere i Syrien. Men han vill förstå bakgrunden till dem.
