Frida Hyvönen – en generationsförfattare

Frida Hyvönens låtar skulle kunna liknas vid noveller. De kan handla om en barndomssommar, ett övergreppsminne, eller en våldsrelation som tar slut i Paris. När Frida Hyvönen gör en låt om Dirty Dancing sjunger hon min generation kvinnors röst. När hon på nya skivan gör slut med mannen, hittar en ny, frånskild, med en värmande famn och snälla ögon, när hon beskriver fertilitetsstress och panik inför åldrandet, då lyckas hon med något vi har henne att tacka för: hon gör chanson av sådant som vi medelålders kvinnor har lurats att tro är banaliteter. När det i själva verket är det mest intressanta.

I skönlitterära sammanhang brukar vi prata om generationsförfattare. Frida Hyvönen är musikens motsvarighet. Att få mogna i kapp med en textförfattare som Frida Hyvönen är en ynnest.

Förra hyllade skivan ”Kvinnor och barn” skrevs mellan amningar. Den nya, hennes första egenproducerade, blev till efter sessioner av psykoanalys. Två erfarenheter som verkar hjälpt henne att fördjupa sitt uttryck. På titelspåret, ”A dream of independece” tar hon sig an ett dilemma som på kvinnomiddagar måste vara ett av de mest omdiskuterade: Hur lever man i en relation och har kvar sin frihet samtidigt? Hon ger oss inget svar.

Jag tänker ofta när jag lyssnar på Hyvönen att hon är kärnan av min musiksmak. Det jag som vuxen väljer att lyssna på när jag sitter i Ett eget rum. Den nya skivan kanske inte är lika brutal i sin känsloförmedling som föregångaren – det är svårare att gripa tag så omedelbart på engelska – men snudd på det.