Frida Hyvönen – en generationsförfattare

Det är svårt att sätta fingret på vad Frida Hyvönen gör, men hon får stenblock inombords att röra sig. Med risk för att låta klyschig skulle man kunna säga att hon har ett slags absolut gehör för känslostämningar. Inget känns konstlat som kommer ur hennes strupe. Tvärtom har hon förmågan att – med sin egentligen ganska alldagliga röst – få flöden av ord att bli nåt slags koncentrat av liv. Stundtals känns dessa flöden, likt riktigt bra fotografier, liksom verkligare än livet självt.

Frida Hyvönens låtar skulle kunna liknas vid noveller. De kan handla om en barndomssommar, ett övergreppsminne, eller en våldsrelation som tar slut i Paris. När Frida Hyvönen gör en låt om Dirty Dancing sjunger hon min generation kvinnors röst. När hon på nya skivan gör slut med mannen, hittar en ny, frånskild, med en värmande famn och snälla ögon, när hon beskriver fertilitetsstress och panik inför åldrandet, då lyckas hon med något vi har henne att tacka för: hon gör chanson av sådant som vi medelålders kvinnor har lurats att tro är banaliteter. När det i själva verket är det mest intressanta.