Recension.

2020-09-14 20:01
”Det är en bok som kränger likt en racerbil med punkterade däck. Vändningarna kommer snabbt och oväntat”, skriver Rasmus Landström om Elena Ferrantes nya roman ”De vuxnas lögnaktiga liv”. Bild: Shutterstock
”Det är en bok som kränger likt en racerbil med punkterade däck. Vändningarna kommer snabbt och oväntat”, skriver Rasmus Landström om Elena Ferrantes nya roman ”De vuxnas lögnaktiga liv”.
Puffetikett
Dagens ETC

Ferrantes efterlängtade roman gör ingen besviken

Elena Ferrantes efterlängtade bok ”De vuxnas lögnaktiga liv” är en underhållande coming of age-historia. Den kretsar kring en skyddad akademikerdotter som börjar besöka sin faster som bor i Neapels slum. Rasmus Landström läser en roman med lysande personporträtt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Utfluget ord kan inte tas i vingen”. Lustigt nog var det sanningssägaren Martin Luther som förklarade varför man inte tourettesaktigt måste säga vad man tycker till sina nära. Någon som borde ha lyssnat på detta är Giovannas pappa i Elena Ferrantes nya roman ”De vuxnas lögnaktiga liv”. Under ett nattligt samtal med modern hör den 14-åriga dottern honom utbrista att hon blivit ful. Att hon liknar hans onda syster Vittoria. Orden saxar ut i natten likt en fladdermus, och som läsare förstår man att de kommer förändra liv.

”De vuxnas lögnaktiga liv” är den första boken från Ferrante sedan hon avslutade sin tetralogi om Lila och Elena 2014. På sätt och vis är den en sorts pendang till Neapel-kvartetten: Giovanna påminner inte så lite om den brådmogna Elena. Den som blivit förtjust i Ferrantes prosa lär inte bli heller besviken på själva berättelsen: återigen skriver hon en coming of age-historia, befolkad av kåta tonårsflickor, svekfulla föräldrar och brutala halvgangsters. Allt fångat av översättaren Johanna Hedenberg, som med perfekt gehör överfört Ferrantes på samma gång råbarkade och höglitterära stil till svenska.

När Giovanna hör sin pappa säga den obehagliga meningen bestämmer hon sig för att besöka sin faster. Hennes akademikerföräldrar har talat om Vittoria som ett drägg från Neapels slum. En elak människa, styrd av sin avundsjuka. Nu vill hon veta om hon liknar henne. Giovannas pappa ger med sig – han älskar trots allt sin dotter – och kör henne till en värld av trånga gränder. Hon knackar på dörren och ut stiger en kvinna med ögonbryn som lakritsstänger, smutsiga kläder och uppsatt hår. Giovanna ryggar till, och för en sekund står texten och väger. Så kommer meningen: ”Jag tyckte att Vittoria var så outhärdligt vacker att det blev nödvändigt att betrakta henne som ful”. Som läsare svimmar jag nästan av extas.

För vem, VEM – annan än Ferrante – kan skriva en sådan mening? Vem kan få den att se helt naturlig ut, likt en hemtam påfågel på en dammig gårdsuppfart? Ferrante har en förmåga att skriva fram karaktärer som är så jävla levande, som tänker lika paradoxalt som de agerar. Först efteråt förstår man att de följer en logik, inskriven som en hemlig kod i romanen. Giovanna och Vittoria utvecklar successivt en vänskap där ömhet och brutalitet går hand i hand. Vittoria svär som en borstbindare och smädar Giovannas föräldrar. Men hon talar också till flickan som en vuxen och berättar historier om sina älskare. ”Säg till dina föräldrar att ingen knullat mig som Enzo”, kan hon utbrista. Hon är som en blandning av Donald Trump och Dolly Parton – och som litterär skapelse är hon nästintill fulländad. 

I krönikesamlingen ”Ferrante om Ferrante” funderar författaren över skillnaden mellan lögner i litteraturen och privatlivet. I litteraturen, skriver hon, är det fullkomligt nödvändigt att vara sanningsenlig, annars fylls sidorna med tomhet. I privatlivet däremot är lögnerna nödvändiga för att vi ska orka leva. Lögnerna lindrar smärta, spär ut vår tids fasor och skyddar oss från oss själva. Kanske skulle man kunna beskriva Vittoria som en kvinna som inte förstår skillnaden mellan litterära och vardagliga lögner. Hon tar Giovanna till en plats där hela vuxenvärlden ställs i ett skoningslöst ljus. Är det bra för Giovanna? Givetvis inte: efter ett tag har fastern slagit sönder föräldrarnas förhållande och samtliga hennes vänskapsrelationer. Men kanske är det nödvändigt. På andra sidan upplevelsen kommer hon ut som en vuxen kvinna som förstått något fundamentalt om livet.

Det är svårt att avslöja så mycket mer av handlingen i ”De vuxnas lögnaktiga liv”. Det är en bok som kränger likt en racerbil med punkterade däck. Vändningarna kommer snabbt och oväntat. Som vanligt behandlar författaren alla sina favoritämnen: religionen, sexualiteten, könsskillnaderna, klassamhället etc. Men det som stannar kvar i mig efteråt är inte intrigen eller temana, utan Vittoria. Frågan är om hon inte är Ferrantes främsta skapelse hittills?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De vuxnas lögnaktiga liv

Av: Elena Ferrante

Översättning: Johanna Hedenberg

Förlag: Norstedts