Ferrantes efterlängtade roman gör ingen besviken

”Utfluget ord kan inte tas i vingen”. Lustigt nog var det sanningssägaren Martin Luther som förklarade varför man inte tourettesaktigt måste säga vad man tycker till sina nära. Någon som borde ha lyssnat på detta är Giovannas pappa i Elena Ferrantes nya roman ”De vuxnas lögnaktiga liv”. Under ett nattligt samtal med modern hör den 14-åriga dottern honom utbrista att hon blivit ful. Att hon liknar hans onda syster Vittoria. Orden saxar ut i natten likt en fladdermus, och som läsare förstår man att de kommer förändra liv.

”De vuxnas lögnaktiga liv” är den första boken från Ferrante sedan hon avslutade sin tetralogi om Lila och Elena 2014. På sätt och vis är den en sorts pendang till Neapel-kvartetten: Giovanna påminner inte så lite om den brådmogna Elena. Den som blivit förtjust i Ferrantes prosa lär inte bli heller besviken på själva berättelsen: återigen skriver hon en coming of age-historia, befolkad av kåta tonårsflickor, svekfulla föräldrar och brutala halvgangsters. Allt fångat av översättaren Johanna Hedenberg, som med perfekt gehör överfört Ferrantes på samma gång råbarkade och höglitterära stil till svenska.