Inget är nytt under solen. Ordet ”biomimikry” kommer från grekiskan och är sammansatt av ”bios” (liv) och ”mimesis” (härma). Grekerna ägnade sig åt detta redan för 2000 år sedan och under historien finns flera kända exempel. Inuiterna utvecklade en effektiv form av säljakt genom att härma isbjörnarnas vakande vid andningshål. Leonardo Da Vinci ritade sin prototyp till helikopter genom att imitera fåglars anatomi. Den moderna biomimikryn uppstod dock i 1950-talets USA, då biofysikern Otto Schmitt studerade bläckfiskars nervsystem. Detta, visade Schmitt, kan hjälpa oss att förstå den mänskliga hjärnan.
En entusiastisk förespråkare av biomimikry är Fredrik Moberg. I sin nyutkomna bok ”Den uppfinningsrika planeten” skriver han att evolutionen haft 4 miljarder år av trial-and-error för att utveckla organismer och samspelet dem emellan. När människan står inför en så skitsvår uppgift som klimatkrisen gör hon bäst i att lära sig av mästaren. Den bästa solcellen på marknaden är inte i närheten av så effektiv som valfritt blad på att fånga upp solenergi. Spindelns tråd är fem gånger starkare än stål. Tänk om vi kunde skala upp den och stoppa in i material; en slags skogens motsvarighet till armerad betong.
Som läsare får man nästan en Harry Martinsonsk känsla av att läsa ”Den uppfinningsrika planeten”. I sin poesi jämförde Martinson ofta det myllrande livet under ett blad med den oändliga stjärnhimlen: det är så mycket mera komplicerat – och fantastiskt! – än vi tror. Ta hajens skinn – en 400 miljoner år gammal uppfinning – som får vatten och luft att strömma på ett effektivt sätt (laminell strömning). Faktum är att forskarna inte riktigt vet vad det är som händer på hajarnas skinn. Kan detta hjälpa oss att bli mera klimatsmarta? Lufthansa genomför just nu experiment med att måla ett flytande hajskinn på flygplanskropparna. Eller ta företaget Whale Power, som för några år sedan uppfann ett knölvals-inspirerat vindkraftverk. Det imiterar valens knölar, som får vattnet att strömma i virvlar över fenorna vilket minskar motståndet. Företaget påstår att det producerar drygt 20 procent mer energi än ett konventionellt vindkraftverk.
Är det inte fantastiskt, utbrister Moberg? Jovisst, tänker jag, men fattar egentligen inte vad det är som är fantastiskt. Moberg skriver med glittrande ögon och öser på med exempel – ofta är de inte mer än en halv sida styck. Som i avsnittet om korallreven. Idag har forskarna förhoppningar om att man ska kunna imitera dess kalkskelett och på så sätt tillverka klimatsmart betong. När jag läser detta hajar jag till: cementen är en av de svåraste nötterna att knäcka med sina hisnande åtta procent av de globala koldioxidutsläppen. Det här skulle jag verkligen vilja ha detaljer om. Men som läsare får vi inte reda på hur nära vi är ett genombrott. Istället rycker Moberg på axlarna och utbrister att man kanske kan ersätta betong med trä istället. Problemet med ”Den uppfinningsrika planeten” är att den saknar en berättelse om hur biomimikry kan förändra våra samhällen. Här finns inte några politiska visioner – knappt ens några ingenjörsdrömmar. Bara en rad exempel staplade på varandra i en ranglig konstruktion.
När Moberg ändå försöker att skriva den större historien hänfaller han åt en smörig blandning av entreprenörssnack och Moder Jord-retorik. Inte så sällan innehåller sidorna ren reklam för ”spännande” start-ups. Vid något tillfälle kverulerar han över hur less han var på att skriva dödsrunor över korallreven. Allt vände dock när han upptäckte biomimikry: där blir naturen en ”hjälte” istället för offer. Själv börjar jag undra om jag läser en reportagebok eller ett transkriberat samtal från en telefonförsäljare.
