Vi står inför ett mänskligt vägskäl där politiska ideologier inte längre klarar av att skydda oss eller kan sörja för tillfredställelsen av våra grundläggande och individuella behov.
Västvärlden drivs av en konservativ/liberal ideologi som menar att ifall någon procent av befolkningen har det överlägset bra så kan resten också tjäna på det enligt det-som-är-bra-för-husbonden-är-bra-för-tjänstefolket-lösningen. I en socialistisk lösning ofta driven av marxism ska arbetaren göra upp med kapitalet, en otidsenlig tro där man likt religiösa ständigt letar efter tecken i skyn när man försöker passa in sina politiska profetior i dagens samhälle, revolutionen är snart här.
Men det kommer inte att fungera. Aldrig förut i historien har mänskligheten haft ett sådant behov av att tänka om och utanför den ideologiska boxen. Nu är det dags att fundera på en mänsklig lösning, en som gagnar våra mänskliga behov, inte de ideologiska grundade på en skuld till olika klasser eller grupper. Tron på att ens favoritideologi skulle vara den som bäst kan tillfredställa mänsklighetens behov är en av många anledningar till en ideologisk avprogrammering nödvändig för att kunna utmana demokrati- och klimatproblemen.
Den amerikanska psykologen Maslows behovstrappa beskriver de mänskliga behoven enligt en trappstegsmodell:
1. De fysiologiska exempelvis mat, vatten, sex etcetera.
2. Trygghet och säkerhet
3. Behov av kärlek och vänskap.
De sista två trappstegen är individuellt betingade.
4. Självkänsla, makt och uppskattning och
5. Självförverkligandet, att förstå sig själv och sin relation till samhället eller att utveckla andlighet. Ideologiska tankesfären förutsätter konflikt
Varje steg på behovstrappan måste tillfredsställas innan nästa är tillgängligt. Men man kan också se hur de tre första grundläggande behoven, de gruppberoende såsom gemensam försörjning, trygghet och umgänge skapar den rymd vari de individuella behoven till sist kan utvecklas. Kollektivets behov är alltså en förutsättning för individens.
Den ideologiska tankesfären däremot förutsätter en konflikt mellan individ och kollektiv.
Barn genomgår olika utvecklingsfaser/behovstrappsteg i olika åldrar. En uppväxt präglad av en omvårdande trygghet, tillit och säker försörjning är de bästa förutsättningarna för att utvecklas till en vuxen människa utrustad med känslokontakt, optimism, kreativitet, en positiv livssyn, med nyfikenhet och förmågan att utbilda sig och vidareutvecklas. Tillfredställelsen av de första grundläggande behoven, de gemensamma, bristorienterade och laddade är en förutsättning för att kunna ”flytta hemifrån” och utveckla sig som en mogen individ.
Liberalers och konservativas rädsla för det gemensamma blockerar de mänskliga behoven på nivå 1–3 medan den socialistiska rädslan för det individuella blockerar de mänskliga behoven på nivå 4–5. Vi ska antingen hållas kvar i omsorgsfasen, i ett kollektivt beroende eller tro att vi kan klara oss på egen hand utan en tillfredställande uppväxt.
2000-talets överideologi
Det rusiga ”liberala experimentet” växte fram på 1980–90-talen med världsledare som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Bill Clinton som en gång för alla ville föra undan staten och demokratins bevakande roll av fria ekonomiska krafter. Tony Blair ledare för Labour (vänster) och Storbritanniens premiärminister fram till 2007 var en av mest övertygade surfarna på den här globaliseringsvågen. Från sina tal 2003 och 2008 säger han:
”…behovet av en ny världsordning. Men en ny världsordning förutsätter en ny konsensus. Det förutsätter en gemensam agenda och ett globalt partnerskap för att kunna uppnås”.
”De krafter som formar världen i detta ögonblick är så starka och alla formerar sig i samma riktning. De öppnar upp världen. Jag säger ibland till folk att en modern politik är skiljelinjen ofta mindre mellan traditionell vänster kontra höger; men mer om öppen kontra stängd.”
Den närmast religiösa tron på en hybrid av politiker, handelsavtal, finansmarknader och utraderade ideologiska skillnader formade en världsordning som grundade sig på en mittenideologisk ekonomisk tillväxtkonsensus. De klassiska ideologierna, som Herbert Tingsten redan på 60-talet menade var på utdöende, tappade ännu mer kraft och gick samman som en överideologi under de flesta analytikers radar.
Ytterligare en molnlösning, den bestående av internationellt politiskt, finansiellt och teknokratiskt inflytande har långsamt suddat ut maktens gränser liksom överideologin har suddat ut gränserna mellan de politiska ideologierna. Liksom individualiseringen har suddat ut gemensamhet och ett mänskligt behov av lägereldar och närvaro. Ett politiskt, socialt och ekonomiskt ekosystem har skapats som man lärt sig inte kunna beröra utan något man helt enkelt bara befinner sig i. Detta mänskliga vakuum motsvarar direkt Maslows mänskliga behov på nivå 3 och 4. Känslan av gemenskap och att få känna sig respekterad, sedd och uppskattad.
En naken skördbar planta
Som människa i cyberrymden i denna ”sköna nya värld” saknar du dina mänskliga rättigheter och skydd som individ och förvandlas istället till en naken skördbar planta i ett anonymt nätverk. Ju yngre man är desto mindre förväntningar har man på värdighet och personlig integritet eftersom sådana värderingar inte längre tjänar vår samhällskultur eller cyberliv.
Demokratin har långsamt vittrat bort främst för yngre, som inte riktigt kan skilja den från autokrati. Vem kan välja bort ett styre bestående av en ideologisk överideologi i samförstånd med näringsliv, media, teknokrater och EU? Varför skulle de tycka att det samhället vore så mycket annorlunda än de med en stark ledare?
2020 uppmättes det lägsta förtroendet för demokratin sedan 1995. Trenden blev extra tydlig från 2005. Detta enligt en undersökning från Cambridge University som täcker in 154 länder. Missnöjet med demokratisk politik i västvärlden har på 25 år ökat från en tredjedel till hälften av befolkningen.
Ideologierna och klimatkrisen
De politiska lösningarna på klimatproblemet är sönderideologiserade. De går under namnet Green New Deal vilket egentligen är en tom grön påse som olika ideologier fyller med sitt favoritgodis för att minska på koloxidutsläpp och ställa om samhället i en mer grön riktning.
De finns i liberala, gröna, USA-demokratiska och mer socialistiska versioner.
Den mest kända liberala versionen är EU:s ”Green Deal” marknadsförd som Europas motsvarighet till att ”sätta en människa på månen” är i själva verket en satsning på privata banker som tillåts låna ut pengar till koldioxidminskande företagssatsningar. En överideologisk ekonomisk konstruktion som varken rår på klimatproblemen eller som rör vid de mänskliga behoven i Maslows behovstrappa.
En annan uppmärksammad version av Green New Deal är den amerikanska, kampanjad av den demokratiska kongressledamoten och aktivisten Alexandria Ocasio-Cortez. Som demokratiskt/socialdemokratiskt ideologiskt färgad så innehåller den sålunda flera sociala förutsättningar som exempelvis medborgarlön och sjukförsäkringar för att minska på den ekonomiska ojämlikheten. Men idén bygger fortfarande på ett samhälle där konsumtion och ekonomisk tillväxt är drivkrafterna, en grönmålad liberal/socialdemokratisk ideologi, med andra ord den rådande överideologin.
En verklig systemförändring vill ingen höra talas om eftersom det inte är ”realistiskt” inom våra ekonomiska, politiska, juridiska och just ideologiska ramverk. De politiska idéerna är blockerade av gammalt ideologiskt tankegods.
Klimatinfektionen och om uppvärmningen når en tipping point med klimatkatastrofer, svält, sjukdomar, flyktingströmmar, konflikter med mera kommer att drabba tillfredställelsen av alla mänskliga behov.
Den yngsta Sommarvärden någonsin Greta Thunberg, lockade rekordpublik med över en miljon lyssnare. Detta trots att hon inte skänker något hopp till dagens politiska idéer, tvärtom, för att hon skänker hopp till alla de som instinktivt söker efter gemensamma mänskliga lösningar.
Hur kan de mänskliga behoven prioriteras först?
Den dominerande överideologin har ingen lösning på vare sig demokratiproblemet eller klimatproblemet. Den har under en lång tid, ett helt liv för en yngre generation kunnat formulera hela vår livskultur.
Inom vänstersfären skrivs det idag tonvis med artiklar och knivskarpa analyser om samhället, ojämlikhet och nyliberalism men precis som med sina liberala och konservativa ideologikollegor så ser man på människan i en enbart ekonomisk och materiell kontext. Den socialistiska jämlikheten är ekonomiskt betingad och inte allmänt mänsklig. Arbetare strömmar idag över till konservativa eller högernationalistiska partier i parti och minut. De upplever en statusförlust, de upplever att de inte är hörda, att deras värderingar är trash och utvecklar en indignation som vänstern utan en enkel mänsklig kontaktyta, utan en insikt om mänskliga behov, inte klarar av att bemöta.
De konservativa och liberala vurmar för minoriteters och individers rättigheter men låter en av minoriteterna, den med de flesta mänskliga behoven tillfredställda genom sin ekonomiska makt få härska över de andra. Man upprepar synen på socialism som att alla måste vara lika. Men problemet är inte att människor är olika, problemet är att ett fåtal av dem ska dominera resten. Det handlar om olikheter i makt inte olikheter i sig.
En ny vinnande värdegemenskap måste bygga på mänskliga behov. Den måste vara antiideologisk och inte längre skruvas kring individ versus kollektiv-problematiken.
Den måste bygga på hur vi ska organisera oss snarare än hur vi ska ideologisera oss.
Den överideologiska blockaden av behovstillfredställelser måste brytas internationellt och lokalt. Nya politiska idéer om hur vi ska organisera oss måste ges plats i media och debatter. En ideologiskt prestigelös aktivism med sikte på inkluderande och mänskliga behov måste formas medans de knutna nävarna i olika färger måste öppna upp.
Inflytande över eget liv
Småskalighet och självorganiserande måste återvända så att människor återges inflytande över sina egna liv. Det man varje dag sysslar med måste få vara verkligt, personligen betydelsefullt och något man har ägarskap över. De grundläggande kollektiva behoven av omsorg, samhörighet och tillit måste integreras med valfrihet, självförverkligande och kreativitet. Tillkomsten av detta behöver inte ske i statlig regi. Det är inte vem som utvecklar en ny samhällsorganisation som är det viktiga utan hur den ser ut och att så många som möjligt också på egna initiativ kan involveras.
De internationellt styrande finansiella, politiska och teknokratiska krafter som upprätthåller dagens överideologi måste styvmoderligt blockeras på ett internationellt plan samtidigt som plattare organisationer och självorganiserande i ro ska få utvecklas lokalt och bli till en ny samhällskultur. Tänk globalt och agera lokalt.
När våra gemensamma och individuella behov kan tillfredställas så kommer behoven av ideologier att försvinna och ersättas av hur människor bäst kan organiseras. Klimatlösningar kommer att kunna skapas eftersom hållbarheten utgår från människors behov och förmåga att dela på lasten inte utifrån systembehov grundade på oligarkstyren, ideologiska motsättningar, statlig kontroll eller ekonomisk lönsamhet.
En mänsklig ”ideologi”/organisation ter sig långsökt idag. Demokrati- och klimatinfektionerna kommer att göra patienten, det vill säga människorna och planeten, allt sjukare och förvirrad samtidigt som en gammal generation realister kommer att kämpa emot utan sjukdomsinsikt. För de som vill vara med och skapa ett framtida samhälle allteftersom det nuvarande ytterligare insjuknar och till sist kollapsar är det viktigt att sätta upp en ny kompassriktning bort från det som inte längre tjänar människors behov.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
