Emelie Pines ”Allt jag inte kan säga” är tät och intensiv och lämnar inget andrum åt läsaren. Debuten blir bitvis en kavalkad av sorg och misär, från ungdomsårens missbruk och ätstörningar till övergrepp och alkoholism. Genremässigt är den svårplacerad, förlaget kategoriserar den som en roman, samtidigt som den består av sex delar som nämns som essäer. Berättaren i boken, som av allt att döma är författaren själv, lägger fram texterna som är uppdelade tematiskt och centrerade kring olika livsskeenden. Den är tung att läsa men ämnena berör och språket är rakt och självutlämnande.
Ständigt närvarande
Pine är ständigt närvarande i sina texter, bland annat när hon berättar om hur svårt det är att skriva om vissa ämnen. Delen som behandlar faderns alkoholism och den akuta leversvikten som följer, beskriver hur de båda systrarna vårdar sin far, och hur rollerna mellan förälder och barn skiftar när det istället är barnen som får ta ansvaret. Texten har en terapeutisk ådra, inte bara för författaren utan även för läsaren. Ibland förs tankarna till bekännelselitteraturen, en selektiv självbiografi utan kronologi, där författaren utmanar rådande normer för kvinnlig självframställning.
Historien om den första mensen är visserligen viktig att lyfta, fylld av skam och skuld, men Pine är som starkast när hon skriver om avsaknaden av blödningar. När mensen med åldern upphör. För om senaste årens feministiska diskussion har handlat om att acceptera sin kropp och sin mens, så är det fortfarande en ung kropp som står i centrum. Beskrivningen av en åldrande kvinnokropp lyser fortfarande med sin frånvaro. Pine frågar sig själv varför hon är så rädd för att åldras och resonerar: ”Kanske för att mensens början var liktydigt med att bli kvinna och för att jag nu var rädd att mensens slut skulle innebära att jag slutade vara kvinna.”
Privata och tabubelagda ämnen blandas med kritik mot den irländska politiken och de hårda abortlagarna. Särskilt när Pine skriver om konsekvenserna av att den juridiska statusen hos ett foster och en moder ses som jämlika. Hon beskriver hur hon inte bara är ”förtvivlad över en önskad men förlorad graviditet, utan också nekad rätten till att få veta vad det är som händer inuti min egen kropp.” Den ofrivilliga barnlöshetens smärta lyser skarp på boksidorna och Pine lyfter ämnen som värker.
Kritiserar universitetet
Pine är orädd i sitt skrivande och kritiserar universitetet där hon arbetar, som hela tiden kräver mer av de anställda vilket till slut resulterar i utbrändhet. Kritiken riktas också mot samhället i stort, mot patriarkatet och mot vården. Det sexistiska och förminskande bemötandet från läkare, kollegor och chefer går inte obemärkt förbi. Allt bäddas in i en feministisk analys som försöker bena ut varför det blev som det blev. Men det finns där också en skam över inte ha stått emot mer, att ätstörningarna fortfarande spökar och att ständigt leva med en rädsla inför att möta sin egen kropp.
”Allt jag inte kan säga” är fullspäckad med viktiga och aktuella ämnen, men känns bitvis spretig och den röda tråden är inte lätt att se. Samtidigt målar Emelie Pine en helhetsbild av ett liv som kvinna i ett patriarkat, från barndom till vuxenliv, från den första mensen till den sista. Hon skriver om att definieras som kvinna, och om tröttheten kring att genom sin existens vara en politisk varelse. Om att vilja kämpa för att kvinnors kroppsbehåring ska accepteras, samtidigt som hon bara vill passa in. Om absurditeten att det är kvinnans ansvar att samtidigt identifiera, tackla och hitta lösningar på sexismen.
