I backspegeln.

2021-02-22 18:30
Illustration: Kalle mattsson
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

De vågade vad ingen tidigare vågat

Historieskrivningen om krig har fokuserat på grymheter och ett fåtal krigshjältar.

Men det som revolutionen på det som idag är Haiti har lämnat åt oss att förvalta är snarare spår av hundratusentals människor som vågade det ingen tidigare vågat, skriver Mats Deland

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Alla vet att Napoleons armé krossades av den ryska vintern och besegrades vid Waterloo, men det allra allvarligaste nederlaget inträffade långt tidigare och är mycket mindre känt. Det säger något om vårt sätt att skriva historia och inte minst om den historia vi vill läsa.

Den franska kolonin Saint Dominigue på ön Hispaniola i Karibien skildes från den spanska delen Santo Domingo 1697. Spanjorerna behöll de två tredjedelar av ön som numer kallas Dominikanska republiken. Saint Dominigue blev bas för sockerrörsodling på plantager som drevs med slavarbetskraft. Nästan hundra år senare, vid tiden för utbrottet av den franska revolutionen, arbetade var tjugofemte fransman i industrier som var direkt beroende av råvarorna från kolonin. Precis som den brittiska kapitalismen byggdes på slavarbetskraft på bomullsplantager byggdes den franska på slavarbetskraft som odlade i första hand socker och kaffe.

När ryktet om deklarationen om allmänna rättigheter för människor och medborgare nådde kolonin i början av 1791 blev resultatet en explosion. Tidigare uppror hade kunnat slås ner, men kombinationen av inhemska religiösa föreställningar och europeiska frihetsbudskap blev explosiv och snart visade det sig att de vitas trupper var långt ifrån omöjliga att besegra. Precis som i Europa steg begåvade soldatgeneraler fram och hjälpta av gula febern, som snart reducerade kolonialtrupperna, kunde slavbefolkningen befria både sig själva och sitt land.

Efter två års strider, i augusti 1793, beslöt den franske guvernören att helt avskaffa slaveriet på ön. I februari 1794 bekräftades beslutet av nationalförsamlingen, och utsträcktes till alla franska kolonier.

Kriget skulle fortsätta ytterligare tio år, och intensifierades av Napoleon Bonaparte som 1802 invaderade i syfte att återinföra slaveriet. Men även den här gången besegrades de vita trupperna, trots en folkmordsliknande krigföring som bland annat involverade de första storskaliga massakrerna på krigsfångar i primitiva gaskammare. Rebelltrupperna svarade med massakrer på vita civilister och båda sidor använde massvåldtäkter som vapen.

Det var på alla sätt ett fruktansvärt grymt krig, som snarare påminner om 1900-talets koloniala uppgörelser och nazismens utrotningskrig än det krig som samtidigt pågick på den europeiska kontinenten. Minst 200 000 ur den tidigare slavbefolkningen och civilister med olika hudfärg omkom medan huvuddelen av de kanske 100 000 stupade ur kolonialtrupperna huvudsakligen dog av gula febern.

Det kan naturligtvis vara krigföringens natur som gör det svårt att skapa de hjältar vi behöver ur den här episoden, men lika fullt innebar den franska kapitulationen 1804 att en icke-vit befolkning för första gången kastat av sig det koloniala oket och att en slavbefolkning lyckats befria sig själv.

Landet tog namnet Haiti, hämtat från den sedan länge utdöda urbefolkningen. Befrielsen innebar inget omedelbart välstånd, utan följdes av flera ytterligare krig i samband med det spanska tillbakadragandet från de östra delarna av ön. Haiti kom att blockeras av USA på ungefär samma sätt som Kuba i vår tid, och efterföljande slavuppror i södra delen av Louisiana slogs ner med en grymhet som ännu inte helt kunnat efterforskas.

Efter att Napoleon återinfört slaveriet fanns det kvar i övriga franska kolonier till 1848. Men nederlaget innebar att Frankrike drog sig ur försöket att skapa ett amerikanskt imperium som skulle ge resurser nog att utmana Storbritannien om världsherravälde. Napoleon sålde strax efter det enorma landområdet Louisiana, köpt av Spanien 1800, som inte bara omfattade den nuvarande delstaten i USA utan löpte längs USAs hela västgräns och innefattade större delen av mellanvästern. Utan revolutionen på Saint Domingue är det sannolikt att det USA vi känner aldrig hade blivit till.

Revolutionen präglade också samtidens syn på frihet och jämlikhet. Den tyske filosofen GWF Hegel använde (enligt Susan Buck-Morss och den svenske idéhistorikern Anders Burman) erfarenheterna från Saint Domingue i sin berömda liknelse om herren och slaven i Andens fenomenologi, och visade i sina rättshistoriska föreläsningar vilken betydelse medvetandet om möjligheten att slå sig fri har för det historiska framsteget.

Slavupproret spelade också stor roll för Mary Wollstonecrafts argumentation i ”Till försvar för kvinnans rättigheter” (1792), där hon gör upp med tanken att mänskliga rättigheter kan begränsas till enbart vissa kategorier av människor.

På dessa sätt, och många fler, är revolutionen i Saint Domingue en del av vårt historiska arv och de friheter och rättigheter som vi idag tar för givet. Historieskrivningen har istället fokuserat på grymheterna och på ett fåtal historiskt viktiga personer, till exempel generalen och rebellen Toussaint Louverture och hans märkliga öde.

Men de spår revolutionen lämnat åt oss att förvalta är snarare spår av hundratusentals människor som vågade det ingen tidigare vågat. 

Mats Deland är docent i historia, doktor i ekonomisk historia och har forskat om bland annat krigsförbrytelser, internationell lag, fascism och kritisk teori. I antologin ”Brunt!” har han kartlagt högerextrema rörelser i Sverige och andra länder.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.