Charmigt om hemtjänsten

Ivar Lo-Johansson brukade säga att formen gav sig själv. Hade du en miljö – till exempel statarlängorna – och en intrig kunde en skicklig författare fånga den stil som fanns inlagd i verkligheten. Ivar Lo:s teori har mött mycket kritik, men under de senaste tio åren har jag funderat mycket på den. På 2000-talet har nämligen det märkliga hänt att omvårdnadssektorn genererat briljant prosa och poesi. Vänta nu, tänker ni kanske. Är inte det en slump som ni kritiker älskar att göra en stor sak av? Och finns det verkligen så många bra böcker om.... hemtjänsten? Om gruppbostäder?

Svaret är ett rungande ja. Faktum är att flera av 00-talets verkligt viktiga böcker har kretsat kring omsorgen: Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”, Helene Rådbergs ”Det gula rummets små terapistycken”, Marie Norins ”11.05.05-14.10.17”, Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, Anmarija Todorovs ”Fröken Forever”, Henrik Bromanders ”Högspänning” och Marie Hållanders ”Tjänster i hemmet” – för att nämna några. Bara de senaste månaderna har två riktiga pärlor publicerats: Andreas Lundbergs ”Gerontion” och Johan Jönsons ”Proponeisis.” Vad denna störtflod av omvårdnadsskildringar beror på har jag diskuterat i min bok ”Arbetarlitteraturens återkomst”. Främst handlar det om att arbetarlitteraturen skrivs av i huvudsak kvinnor. Men det tycks också vara något med miljön, för att tala med Ivar Lo, som triggar författarna. De gula landstingskorridorerna och de eviga blöjbytena genererar en sorts anti-poesi, som är vacker på sitt skeva sätt.