Recension.

2021-03-17 18:35
Henrik Bromander är aktuell med ”Skymningstid”, en roman om  hemliga terrorceller i Sverige under 1970-talet.  Bild: Emil Malmborg/weyler förlag
Henrik Bromander är aktuell med ”Skymningstid”, en roman om hemliga terrorceller i Sverige under 1970-talet.
Puffetikett
Dagens ETC

Baktungt om Stay behind – men fint om trasig man

Henrik Bromanders nyutkomna roman ”Skymningstid” handlar om hemliga terrorceller i det trygga Sverige på 70-talet. Det är en deckare med stora ambitioner, att utforska en svensk modell av pinnebergaren. Rasmus Landström uppskattar bokens karaktärsstudie men saknar nerven i kriminalhistorien

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Har du hört talas om Stay behind-nätverket? Kanske – men antagligen inte. Trots att vi lever i tider då många kan namnen på obskyra sekter som Qanon och Incel är denna – högst reella konspiration – tämligen okänd. Efter andra världskriget upptäckte Nato att västländerna varit oförberedda på ockupation. Därför lanserade man idén att medlemsländerna skulle skapa hemliga celler beredda att föra det ”fria kriget” utifall att Sovjet ockuperade. I land efter land åkte CIA runt och utbildade militärer och statstjänstemän. Även i det ”neutrala” Sverige, där tilltaget godkändes av Tage Erlander. I praktiken betydde det att man beväpnade högerextremister och många har spekulerat i om rörelsen var involverad i Palmemordet. Ännu har ingen kommission utrett nätverket.

Bombtillverkande officer

I Henrik Bromanders senaste roman ”Skymningstid” nämns inte stay behind, annat än i efterordet. Och när man läser boken får man först intryck av att den handlar om nazisterna runt Nordiska rikspartiet. Men Henrik Bromander har alltid en räv bakom örat; ”the owls are not what they seem”, som det heter i ”Twin Peaks”. Berättelsen utspelar sig under några år på 1970-talet och i vartannat kapitel får vi följa säkerhetspolisen Monika och officeren Gunnar. Monika är en livspusslande småbarnsförälder som fått uppdraget att spana på nassar. Hennes kollegor rycker på axlarna åt henne: nazismen dog väl i en bunker 1945? Men Monika är övertygad att oljekrisen och långtidsarbetslösheten kan sprida idéerna med sin kalla vind. Gunnar är en plågad man som fastnat i karriären. På fritiden tar han hand om sin bipolära hustru och tillhör vad som förefaller vara en scoutgrupp. Gruppen tillverkar dock rökbomber istället för råbandsknopar och rånar vapenlager på sina skogsturer.

Obskyra organisationer

”Skymningstid” är Bromanders första deckare. Det är inte en förvånande vändning i författarskapet. I tidigare böcker har spänningsinslaget varit centralt och research – som enligt litteraturforskaren Karl Berglund blivit kriminallitteraturens USP – är Henrik Bromander Sverigemästare i. Dock måste jag erkänna att jag blir besviken. ”Skymningstid” är till stor del berättad genom utvikningar, bisatser och tillbakablickar. Vi får läsa om tekokrisen, om Norrmalmsdramat, IB-affären och ständiga omorganisationer i Nordiska rikspartiet. Detta gör berättelsen baktung och emellanåt känns det som om det enda som hänt på 20 sidor är att Monika tagit en kaffe.

Ett annat problem är att Henrik Bromander överskattar läsarens intresse för obskyra organisationer. Först tycker jag att det är roligt att läsa om nazistledaren Vera Oredsson – en skräcködla från min barndom – men efter ett tag upplever jag att staffaget hamnar i centrum. Man bör vara rätt nördig för att uppskatta långa utvikningar om hur Göteborgsavdelningen i Nordiska rikspartiet inspireras av Nysvenska folkförbundet.

Hittar en nervknut?

Men så händer något i mitten av boken. Om det är jag som vänjer mig eller om Henrik Bromander hittar en nervknut har jag svårt att avgöra. Kanske handlar det om att fokus flyttar över till Gunnar. Han känns igen från författarens tidigare böcker: en orolig man som bär på en stor sorg. Först tror man att han är fascist, men så citerar han Ernst Jungers utfall mot SS och som läsare förstår man att han är den vuxna i terrorcellen. I boken symboliserar han det mörka vägkorset mellan det bruna och det blå – den stockkonservativa som hatar SA-män lika mycket som demokratin. Förmodligen är det honom som författaren egentligen vill undersöka. Och när boken accelererar sitter jag som fastnaglad.

Henrik Bromander är en mästare på att beskriva män inkrökta i sig själva, som terapiar med sprit och vars sorg uttrycks i aggression. I boken visar han att sådana män blir livsfarliga i tider av samhällelig kris.

Vemodig karaktärsstudie

”Skymningstid” är 427 sidor. Möjligen hade den tjänat på att en del utvikningar strukits. Troligen hade den också vunnit på att det omständiga språket ansats (ett typiskt exempel: vinterkräksjukan kallas ”tarmens budkavle”). Som kriminalhistoria, där spänningsuppbyggnaden är allt, är den därför inte helt lyckad.

Men som en vemodig karaktärsstudie över en pinnebergare står den stark.

Kanske kan den bli ett startskott för en större diskussion om Stay behind-nätverket?

Skymningstid

Henrik Bromander

Weyler förlag