Det är en rörig, opålitlig men också intressant skildring. Ann Heberlein målar med breda penseldrag bilden av sina motståndare som lealösa pk-dockor som låter sig styras vart helst den allmänna konsensus i kulturvärlden för dem, utan att bemöda sig med att reflektera över att det kan finnas andra motiv för att till exempel försvara en mer generös flyktingpolitik än att bli omtyckt av Björn Wiman. Samtidigt som hon ursinnigt attackerar de generaliseringar som görs gentemot henne, då hon grupperas med till exempel Katerina Janouch och en annan bunt bruna typer.

Det, och känslan av att hon nogsamt kryssar mellan de skär och grynnor som hade kunnat sätta hennes försvarstal i sank, är djupt tröttsamt.

Mer slående är hur hennes uppriktighet med sin psykiska sjukdom plötsligt helt skamlöst börjar användas som ett vapen, vilket är ett lika klassiskt och vidrigt sätt att förminska kvinnor i offentligheten på. Och en del vittnesmål från vänner som varnas för att ha någon som helst kontakt med henne, eftersom de då skulle smittas av hennes giftiga existens.

Av detta finns något att lära, inte minst om hur mobben är en mobb och livsfarlig, oavsett vilken sida den står på.

Men, det blir också tragikomiskt att som Heberlein gasta om cancel culture och deplatforming (att ta ifrån folk deras arenor att uttrycka sig och agera på i offentligheten) när de stora tidningarna står på tå för att intervjua henne, sekunden hon ger ut en ny bok.

Också jag skulle ha gjort en intervju, nyfiken inte minst på det starka klassförakt som lyser fram i hennes beskrivningar av foppa­toffel-folket. Intervjun blev inställd i sista sekund – kanske hade hon redan hunnit få den upprättelse som hon fiskat efter.

Ann Heberlein har inte varit borta från offentligheten. Med tanke på de emellanåt fullständigt hårresande åsikter som hon använt sina plats där för att ge uttryck åt borde hon kanske inte vara så förvånad över att en och annan redaktör valt att avsluta samarbetet. Sticker man ned nosen i riktigt grumliga gryt tillräckligt många gånger får man nog räkna med att till slut bli biten.