Jag tittar i spegeln men känner inte igen mig själv: jag har förkläde, vit kockskjorta och längre hår. Jag har förvandlats till Carmen ”Carmy” Berzatto i tv-serien ”The Bear”.
Som ett fan av serien är jag inte ensam om att känna mig som en underskattad stjärnkock efter varje vardaglig kulinarisk bedrift. Sedan premiären i USA i somras har den blivit något av det mest meme-vänliga i sociala medier.
Ett typexempel från twitter är en bild på Jeremy Allen White i huvudrollen och bildtexten: ”Jag – när jag lägger till ett ägg på mina snabbnudlar” .
Den FX-producerade serien har premiär i Sverige på Disney+ och handlar om Carmen Berzatto, före detta stjärnkock på en prestigekrog i New York.
I ”The Bear” flyttar han hem till Chicago efter sin brors självmord för att ta över familjens gamla mackhak ”The original beef of Chicagoland”.
Carmy blir ansvarig för ett renoveringsobjekt med skakig ekonomi, skulder och en krävande kökspersonal. Värst är Richie (Ebon Moss-Bachrach) som drivs av ett ”du ska inte tro att du är något”-hat mot den unga grabben som plötsligt blivit chef – och gör myteri när Carmy plockar bort spaghettisåsen från menyn.
Carmy inför ett ”franskt brigadsystem”, tänkt att effektivisera arbetet. Ordning och reda, tydlig hierarki samt ett respektfullt språk där alla kallar varandra ”chef”.
Men pressen är hela tiden övermäktig. En kniv saknas, en toalett exploderar, ett besök från hälsomyndigheten kommer olägligt. Olyckorna staplas på hög.
Som tittare känner jag mig lika hänsynslöst inkastad i det stränga köket som den nyanställda kocken Sydney (Ayo Edebiri).
Hon har elitfärdigheter och smarta idéer men hamnar i vägen för Carmys ego och håller på att förlora sig i det organiserade kaoset med oskrivna regler.
Det ultranärgångna fotot gör att jag enkelt kan föreställa mig själv på plats, jäktande mellan olika pannor och skärbrädor med klaustrofobisk trängsel och en rynka i pannan som bildar orden ”skulle det här vara mina bästa år?”.
”The Bear” fångar ett ögonblick i kulturen där alla, inte minst restaurangerna försöker återhämta sig efter pandemin. Dessutom i en bransch som har problem med orättvisa arbetsvillkor, psykisk ohälsa och självmedicinering.
Det låter kanske mörkt, men istället för ytlig foodie-romantik har serien ett stort hjärta som verkar inspirerat av den framlidne tv-kocken Anthony Bourdain, känd för att hitta enkla familjerestauranger och kunna snacka skit och ta en bärs med vem som helst.
De utbrända outsider-kockarna i ”The Bear” är relaterbara människor som mest försöker klara hyran, men som samtidigt vill bevara ett viktigt arv och fullfölja jakten på en perfekt donut.
Alarmet ringer.
Pastan är ”Al dente” och såsen har puttrat klart. Bolognesen garanterar inte bara min mättnad utan också att en matkultur nedstigen från min äldre generation fortlever.
Jag tar upp en näve parmesan och sprinklar det över spaghettin som Salt bae.
