Rubriken syftade på det utseende de flesta kvinnor som opererat sig många gånger till slut får; de ser alla likadana ut i ansiktet – som en blandning mellan katter och apor. Reportagets fokus var plastikkirurgi, vaxning och botox, och jag minns min chock över hur normalt det verkade vara för de jag intervjuade. 

Själv hade jag under mitt 26-åriga liv aldrig tagit bort hår från min kropp och min hudvård sträckte sig till att tvätta ansiktet med vatten. Uppvuxen med en mamma som aldrig sminkade sig, och dessutom politiskt skolad i en anarkafeministisk miljö med en mycket sträng syn på skönhetsindustrin, kände jag mig totalt alienerad i en värld fylld av botoxpartyn och plastikkirurgikliniker. 

Klipp till Sverige 2022: Unga tjejer sprutar fillers i läpparna, mammor – vars kroppar har burit och ammat barn – gör så kallade ”mum makeover”, tunnhåriga män genomgår hårtransplantationer, och alltfler svenskar gör skönhetsingrepp såsom bröstlyft, näskirurgi och fettsugning. Själv har jag börjat vaxa min kropp på salong och använda aktiv hudvård. 

Tiden har liksom kommit i kapp mig, och med samma vemod som jag sett underbetalda cykelbud och rasifierad städhjälp normaliseras i Sverige – precis som i mitt andra hemland Argentina – kan jag nu konstatera att botox, professionell hårborttagning och skönhetskirurgi har blivit vanligt även här. 

Vi är många som frågar oss vad den här utveckligen beror på, det syns inte minst i media där flera aktuella tv- och radioprogram försöker svara på den frågan. 

P1-programmet ”Känsligt läge”, SVT-produktionen ”Under kniven” och den brittiska dokumentärserien ”Vill jag skönhetsoperera mig?” handlar alla om hur kropp, självbild, sociala medier och utseendeideal hänger ihop och hur denna komplexa väv bidrar till att allt fler väljer att lägga massa pengar på att förändra sina utseenden med hjälp att injektioner och operationer. Numera är det heller inte en klassfråga att kunna operera sig, det finns många olika prisnivåer – vilket ofta hänger ihop med hur säkra, utbildade och erfarna personerna som utför ingreppen är, och enligt plastikkirurgen Carlo Debba i dokumentären ”Vill jag skönhetsoperera mig?” vore det en bra idé att ”demokratisera” plastikkirurgin och göra den tillgänglig för alla.

Idén om att alla borde ha möjlighet att göra skönhetsingrepp får mig att tänka på en diskussion jag hade med två tjejkompisar när vi var runt 20. Vi pratade om hur orättvist det var att kvinnor i mycket större utsträckning bedömdes utifrån sitt utseende än män, och mina två kompisar hade helt olika lösningar på problemet. Den ena tyckte att om kvinnor tvingas hålla på så mycket med sitt utseende så ska män också göra det, så att det blir rättvist. Den andra kompisen menade att det var fel att dra ner killarna i samma sjuka utseendehets och att vi kvinnor istället skulle sluta bry oss så mycket om vårt yttre, för att det egentligen är insidan som räknas – oavsett kön.

Det är samma slags dikotomi som jag landar i när jag tänker på den här nya verkligheten där skönhetsingrepp är totalt normaliserat. Antingen gör man som de flesta andra och blir en i det tillfixade gänget. Eller så vägrar man, går mot strömmen, och blir den enda av sina vänner som är ”naturlig” och ”åldras med värdighet”. Blir gammelsmurfen i gänget, som Liv Strömquist uttryckte det i en podd nyligen. Men vem fan vill bli det, en gammelsmurf i ett hav av porslinsdockor?

För övrigt har jag de senaste dagarna känt vår i luften. Kanske lite väl tidigt i januari, men jag (precis som Kay Pollak) väljer glädjen nu.