Krönika

Peppe Hämeenniemi: Vilka är ute och cyklar egentligen?

Publicerad 13 juni, 2017

ETC Västerås

Varje gång jag cyklar ner på stan passerar jag konstverket ”Aseaströmmen” på Stora torget. Jag, på min stora vita lastcykel, alltid med barn i lådan eller något annat som ska fraktas. De, männen som är på väg till arbetet i Aseaverken, trampar bredvid med sina Unicaboxar på pakethållaren. Dåtid och nutid möts, och jag tänker på de kvinnor som raderats ur historien, snart har vi trampat vidare.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Västerås som står för åsikten.

Peppe Hämeenniemi

Text

Jag blir alltid glad av monumentet som står där stort och ståtligt. Glad av den framtidstro som finns i konstverket och glad av den fart som konstnären lyckats fånga i cyklisterna i den lilla nedförsbacken. Jag blir också glad av att se ett samhälle där cykeln var det självklara valet när man skulle till jobbet, glad av att se de stilistiska, grovhuggna cyklarna, och glad av att se ett samhälle prioritera cykling framför privatbilism.

Om konstverket står för det gamla Västerås så står det tyvärr inte för dagens Västerås. Andelen invånare som cyklar till jobbet är låg, andelen barn som går eller cyklar till skolan är än lägre och fortsätter sjunka. Olyckorna bland cyklister är kvar på samma nivå år efter år, och det tycks vara helt riskfritt att köra ihjäl en cyklist i den här staden.