Krönika

Annelie Salminen: Vi måste försöka göra något för varandra

Publicerad 26 maj, 2017

ETC Västerås

Jag träffar en gammal elev som jag hade när jag vikarierade i en sjua. Vi har inte setts på över ett år. Nu tar hen snart studenten. Det har flödat mycket liv sen vi först möttes, men redan då kunde vi läsa varandra. Vi bestämmer att ses, ta en fika. Hen berättar för mig hur livet är, hur allting blev med det kaos som var då.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Västerås som står för åsikten.

Annelie Salminen

Text

Det var inte enkelt, många frågor, ingen karta. Säger tack. Tack för att du fanns där, att jag alltid kunde ringa, att du ibland var den enda som jag kunde ta hjälp av. Du såg mig. Vi kramas hårt.

Jag får mail från en läsare av min första bok. Den är gammal nu och lagret är slut, men den hittar fortfarande in i människors liv. Jag ser den i bibliotekshyllor ibland. ”Jag grät när jag läste den, men på ett ontskönt sätt. För den handlar typ om mig, som att du hade sett hur jag har det.”.