Åsa Gustafsson: Vi kan inte ta ett steg ­tillbaka nu – det går inte

Det som förut ansågs vara tragiskt har nu äntligen blivit något varmt, empatiskt och gulligt att dela med sig av. Såsom ensamhet, barnlöshet, att outa sina misslyckanden, tvivel och annat ack så allmänmänskligt. Det som patriarkatet och den förbannade lyckoliberalismen (mitt eget ord) och kapitalismen satt stopp för, utnyttjat och hånat. Men den kommer nu. Den nya tiden. Som jag och en kollega i #tystnadtagning sa i all hast och innerlighet, när vi sprang på varandra på invigningen av filmfestivalen: ”Vi kan inte ta ett steg tillbaka nu. Det går inte”.

Och sorry, du tv-person som nu får snyfta i media om din utsatthet, för att media och dess följare dömt dig för det du gjort. När du egentligen bara kan följa vågen. Det är okej att vara ledsen, låta tårarna rinna, rentav hulka och fulgråta (det heter förresten från och med nu fingråta) och med rak, eller av skammen böjd, rygg ställa dig upp och säga: ”Fan vad ledsen jag är för det jag utsatt er för. I min naiva tro att mitt beteende varit manligt och därmed åtråvärt har jag i brist på verkliga förebilder uppträtt och betett mig så illa. Jag känner skam och jag tackar er för att ni rutit ifrån och jag kliver nu av alla mina uppdrag i ren protest mot mig själv och mitt beteende, samt för att gå i kurs och terapi för att lära om och lära mig göra rätt”.