För att jag helt enkelt känner skam och skuld, rättmätigt och självförvållat.
Jag köpte min drömbil för 4 år sedan.
Jag hade jobbat och slitit som ett djur i 15 år i en av de tuffaste branscherna som finns. Ja, det finns både mycket viktigare och svårare jobb därute än mitt, men majoriteten dör hellre än ställer sig upp på en scen.
Och av de som ändå ställer sig där är det väldigt väldigt få som vågar att gå upp på en scen för att försöka vara roliga, eller, för att de måste vara roliga.
Jag, ett före detta flyktingbarn av kurdisk härkomst, hade, trots mycket motstånd och illvilja men med desto fler leenden, hjärtan och stöd av välvilliga människor, lyckats i detta mitt nya land, Sverige.
Drömmen sedan barnsben var den där snabba, snygga sportbilen, en dag skulle jag ha den, en vacker dag skulle jag ha råd att köpa den.
Och en dag gjorde jag det.
Men aldrig får man vara riktigt lycklig riktigt länge.
Tiderna förändras och vad som är okej och vad som är nej ändras och förutsättningarna för ens tillvaro och drömmar raseras.
Där satt jag en dag i min dröm som hade blivit en belastning, min dröm som var och är ett miljöförstörande monster på fyra hjul.
Jag har alltid älskat bilar och kommer att fortsätta göra det. Friheten och självständigheten med egen bil är svåröverträffad.
Men min frihet och din frihet får inte längre ske på bekostnad på miljön eller begränsa andras liv och rättigheter. Och ju snabbare vi når den insikten desto snabbare kan vi ställa om, göra om, göra rätt och bättre val.
Så det kommer bli en elbil.
Det måste bli en elbil snarast möjligt.
Så fort jag har sålt min drömbil.
Men vem ska köpa en sån?
Jag vill ju ha tillbaka lite pengar på den och jag kan inte bara ge bort den, så bra har det aldrig gått för mig, så vad göra?
Det är mitt ansvar... men också mitt ok att bära.
Medan jag hycklar vidare och kör i min miljöfarliga drömbil från jobb till jobb och på motorvägar skapade för dessa oljemonster så tänker jag på att det är vi och bara vi (med jättemycket hjälp och cynisk marknadsföring och påverkan från storbolagen) som har försatt oss i detta.
Allt hänger numer på ens eget individuella ansvar och är du inte helt sanningsenlig och lever som du lär så får du verkligen veta att du lever.
Men du rå!? Du hycklar ju själv!!
Dig ska man inte lyssna på!! Hahaha, fuskare och lögnare och så vidare...
Att det är så är ju jättebra och jätteskönt för storbolagen, för de redan jätterika och jättemäktiga.
De skjuter gärna med glädje och lättnad över det ansvaret på oss.
Vi, drömmare, vi som hycklar, vi som är fast i ekorrhjulet som de skapat och underhåller samtidigt som de i decennier undanhållit sanningen och fakta kring klimathotet och dess verkningar.
Journalister som hellre frågar kända och okända om vad de gör för miljön och klimathotet än att ifrågasätta storbolagen och kräva konkreta svar på rådande klimathot och ojämlikhet.
Och våra politiker, både de kloka och de helt tokiga, de som lovar runt och håller tunt och som vi själva valt och svalt med hull och hår, de är antingen sönderlobbade och påverkade av företag och organisationer eller fega och försiktiga på grund av rädslan att inte bli återvalda och därför inte vågar besluta och genomföra radikala förändringar till godo och gagn för mänskligheten och miljön.
Vi själva har skapat en värld för hycklare.
Vi kan inte vänta på storbolagen eller politikerna.
Det ligger på dig och mig.
Ett individuellt ansvar.
Sluta hyckla och börja göra rätt för dig.
Svårt som fan men det enda rätta.
Tid har vi ont om och historien om oss kommer inte bli vackert.
