Lotta Lindqvist: Vi håller i, vi håller ut – och vi går under

Det finns inget jag är så trött på att prata om som corona-pandemin. Ändå finns det ingenting jag tjötar så mycket om. Jag tänker mig att det sista någon vill läsa är ännu en text om corona-pandemin. Ändå är det svårt att skriva om något annat. Corona, corona, corona. När allt gått över i höstgrått och den svenska smittspridningen är inne på sin tionde månad finner jag mig omringad, omsluten av ett nu där pandemin fullständigt dominerar.

Det upprepas, till vad som känns som oändlighet, att vi ska hålla i och hålla ut. Men håller någon i någon annan? Håller någon dig? Och mig? Och oss tillsammans? Vem då? Plötsligt ropas det om solidaritet på ett sätt jag inte kan minnas från någon annan period av min livstid. Nu passar det. Denna vackra idé, detta förpliktigande påstående om att vi sitter i samma båt och därmed också är skyldiga de andra passagerarna vår lojalitet, vår förståelse och vårt bidrag till det gemensamma. Att vi själva kan och ska förlita oss på andra, för att vi är ett gemensamt. Det talas plötsligt om sammanhållning i samma Sverige som växande inkomstklyftor var dag delar allt djupare.