Anna Fock: För vem har man en bucketlist?

Alla är intresserade av vad kvinnan på scenen har att säga. Vandrarhemmets gäster och besökarna utifrån sitter tysta, koncentrerade, och låter henne alltid tala till punkt innan någon ställer nästa fråga. Med sina nästan 80 år är hon äldst på vandrarhemmet. Min son, då nio, är yngst. Damen på scen, en pensionär från Florida, berättar om hur hon började resa jorden runt vid 70, om sitt skrivande och om hur hon klarar sig på sin pension och några kreditkort. Till slut blir hon avbruten: med en beklagande blick och en gest mot ett fiktivt armbandsur förklarar en av receptionisterna att de måste avrunda och lämna över till nästa gäng på scen så att det är tyst när klockan är elva.

Kvällen med öppen scen avslutas med ett litet framträdande av receptionisterna. Efter att ha avbrutit den äldre världsresenären har de fem minuter på sig. Engelsmannen som agerat konferencier spelar gitarr medan amerikanen som alltid skrattar åt sig själv tar en liten trumma som han spelar på medan han gungar och sluter ögonen med en njutningsfull min. Klockan passerar elva. De som kommit utifrån smiter diskret därifrån. Vi som bor på vandrarhemmet vill inte heller lyssna, men prata eller sova går inte. Tiden går. De flesta ser generade ut. När det verkar som att de inte speciellt välsynkade killarna på scen är färdiga utropar den extatiska amerikanen: ”I feel like jamming!”. Och så jammar de vidare i ytterligare någon halvtimme.