Trots att den narcissistiske ägaren Elon Musk nyligen beordrade Twitters anställda att ändra algoritmerna så att hans egna tweets får ett genomslag som alltid trumfar alla andra användares. Trots att han glatt skänker räckvidd åt Rysslands statspropaganda genom att mot betalning låta dess konton få en blå markör. Trots den allmänna högervridningen av modereringsprinciperna, som från första början varit ett uttalat mål för Elon Musk när han lade sitt bud på Twitter.

Uppmärksamhetsekonomin sätter ett högt pris på att lämna rummet alltför tidigt. Särskilt för journalister har Twitter blivit till ett arbetsredskap lika svårt att tänka bort som det hade varit att tänka bort faxen från en gammaldags tidningsredaktion. ”Det är bekvämt i den svenska bubblan, än så länge”, noterar Michael Kazarnowicz på Mastodon. Man klamrar sig fast vid sin invanda plattform och ”använder självironiserande skämt som försvarsmekanism”.

Men förr ellersenare kommer den gräns att passeras där offentligheten hastigt vänder ryggen till Twitter, för precis som ingen vill lämna först, vill ingen vara sist kvar.

Alla svenska partier är fortsatt aktiva på Twitter. Socialdemokraterna lämnade för ett år sedan, men bara som parti på riksnivå. Ledande politiker både lokalt och nationellt fortsätter med dagliga utspel på den Muskkontrollerade plattformen, vilket i sin tur tvingar lokaljournalisterna att vara där.

Vänstern är inte mycket bättre. Jag tänker exempelvis på en organisation som Allt åt alla och dess poddar inom Radio åt alla; utifrån ser det ut som att de har fattat ett gemensamt beslut om att fortsätta använda Twitter som priviligerad plats för samtal. Inga försök görs tyvärr att pröva andra platser för att föra det digitala samtal som förs kring poddarna. Men förr eller senare kommer det ändå att bli nödvändigt att dra. Så varför inte politisera valet av plattform?