Krönika: Var blev den rödgröna oppositionen av?

Jag vet att det är en svår tid vi lever i. Trots att Alliansen sysslar med en allmän nedrustning av välfärden är de duktiga på att anställa pr-folk som lägger ett ljusblått skimmer och små bokstäver över alla deras beslut. Beslut som dessutom involverat så mycket skattesänkningar och utförsäljningar att även om ni vinner valet så tar det decennier att städa upp efter deras privatiseringsfest. Som om det inte vore nog har vi en rasism som är så normaliserad att ni oppositionspolitiker själva ältar begrepp som integrationsproblem istället för uppenbara rasistproblem.

Det här ger mig ångest och växande magont inför ett år av fula reklamkampanjer i kollektivtrafiken och direktsända sandlådekrig mellan partiledare. Om jag ska vara ärlig så är jag inte så imponerad av er just nu. Baserat på de senaste två valomgångarna förväntar jag mig mest vaga, slitna formuleringar om att satsa på jobben och en jämställdhetspolitik lika bortglömd som sorgligt framförd av nästan uteslutande vita män. Och nytt för det här valåret, som utvecklar blödande magsår, är att vi har kostymklädda rasister i vår riksdag och alltså även på partiledardebatterna. För att inte tala om all rasistisk propaganda vi har att vänta, som större dagstidningar och kanaler publicerar med hänvisning till annonspolicyer och maniska upprepningar om yttrandefrihet.