Vad gör det för det offentliga samtalet att man inte ens kan kritisera en rasistisk sketch utan att få påhälsning av nazister?
Vilka hot är värda att ta på allvar?
De senaste åren har medierna fyllts av dessa debatter, som alla fladdrat med yttrandefrihetens fana. De har muterat lite, anpassliga som de är; ibland har de handlat om satirens rätt över allt annat, ibland om vikten av rasistiska uttryck, oavsett form, ämne eller egentligt ursprung tycks nu nästan all form av offentligt samtal kunna landa i detta: att uttrycka ogillande eller kritisera något är att tysta, och det är samma som censur, och censur är det största hotet mot en demokrati – alltså bör man vara tyst, om man inte håller med, så man inte tystar någon – men det är ju samtidigt självcensur och det är ju lika illa.
Det är mycket nu.
Detta har inte bara lett till ett nästan outhärdligt klimat för all typ av intellektuell anständighet, vilket man ju förstås skulle kunna ta. Anständighet har nog generellt, genom tiderna och oavsett konjunktur, varit en bristvara – så det är inget att hetsa upp sig över. Nä, det som är mest störande, är den totala bristen på logik, som inte bara irriterar för att den just är inkonsekvent, utan främst för att den inte ens behöver anstränga sig för att åtminstone ge skenet av att vara just konsekvent. Det säger något, avslöjar något om sakernas läge: och det är sakernas läge som är det egentliga problemet.
Sakernas läge, och nu ska jag, precis som i resten av texten, vara fett basic – sakernas läge är detta: det finns en intressekonflikt. Men den intressekonflikten handlar inte om olika uppfattningar kring strategier, den handlar inte om att vi vill till samma mål, den handlar inte heller om okunskap; den handlar om makt.
Men vi låtsats något annat, och där går ofta högern och vänstern hand i hand, skapar oheliga allianser. Pratar om rasism som en fråga om just bristande utbildning, om rädsla, aldrig om en ekonomi, en kunskapsproduktion som förutom att vara annat också är kopplad till ägande, till makt, där vissa vinner och andra förlorar enligt förbestämda narrativ. Ytterst är allting pengar men vi låtsats som något annat, pratar om rädslor i stället, håller varandras händer, pratar om vikten av att få tala ut, säger: allt måste man kunna skämta om. Men varför försvaras då varje liten nidbild med näbbar och klor av vita svenskar ifrån alla partifärger? Varför håller man så hårt i varje rätt att om och om igen upprepa dessa berättelser, dessa enda berättelser? Varför är aldrig det enögt eller cyklopt?
Jag tänker att det säger mer om vårt debattklimat att när de två asiatsvenskarna Lisa Wool-Rim Sjöblom och Tobias Hübinette (Expressen 2/6) kräver sin rätt som just svenskar – och detta är ovanligt i offentligheten – och kritiserar Killinggängets och SVT:s hyllande av ”adoptivpä-l-on”-sketchen, får påhälsning av Svenska motståndsrörelsen i sitt hem, så orsakar det direkt inga jätterubriker. Inga debatter om yttrandefrihet utbryter, om självcensur, om vad det gör för det offentliga samtalet att man inte ens kan kritisera en rasistisk sketch utan att få påhälsning av nazister.
Kanske för att vänstern hatar att prata om ras lika mycket som högern, skyr det med samma beslutsfasthet. Man hittar på eufemismer, pratar om ”namnofobi”, som om det vore namn i sig och inte vad de tros avslöja om bäraren som är problemet. Man jobbar trubbigt.
Trubbiga verktyg är bra, de åstadkommer precis så mycket att det ser ut som att man gör något, men precis så litet att inget i grunden förändras. Att koppla rasmaktsordningen till det svenska klassamhället gör man inte: att prata om hur bruna och svarta kroppar trasas sönder längst ner skyr man; det skulle ju kunna öppna upp för förändring – och vänstern som styr tjänar ju på rådande ordning, därför tiger man. Tänk om debatten handlade om denna självcensur istället.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
