Den gode journalisten är en tidnings viktigaste tillgång. Och inte blir det mindre viktigt nu när hela medievärlden är i gungning. Papperstidningar rasar i upplagor, smälts samman, minskar i omfång och kvalitet. Färre och färre ger utrymme för den grävande journalistik som är själva grundvalen för en tidning. Ända sedan pressen med rasande fart utvecklades under 1800-talets första hälft, var de avslöjande reportagen det som gav läsarna förtroende – eller motsatsen – för en tidning.

Dagens ETC är ett undantag i Sverige idag. Den går mot strömmen. Växer. Men även här handlar det om den goda journalistiken och det förtroende som ges. Det finns inga genvägar.
Vad menar jag då med en ”god” journalist?

När jag tänker på denna yrkesgrupp föreställer jag mig alltid två personer. Den ene står nere i en grop och skottar upp. Den andre står ovanför gropen och skottar igen så mycket han eller hon kan. Det är en tvekamp som pågår. Mellan journalisten som vill avtäcka sanningar, lysa med ficklampor in i de mörkaste hörnen. Och den andre som skottar igen och gör allt för att sanningen ska döljas.

Båda dessa journalister existerar, även om vi helst inte vill tro att igenskottarna finns. Konstigare vore ändå om det inte vore så. Ty motsättningen mellan sökande efter sanningen och acceptansen av den offentliga lögnen är ett faktum i vårt land idag. Och inte bara här. Överallt.

Den sanningssökande journalisten har alltså en historia lika lång som pressen själv. Men vem minns idag Martha Gellhorn – en period gift med Ernest Hemmingway – som skrev modigt och avslöjande om Andra världskriget. Läs det hon skrev om koncentrationslägret Dachau 1945! Sök på internet! Vem minns idag Seymour Hersh som avslöjade massakern i My Lai, Vietnam, 1970? Günter Wallraffs reportage om de ”på botten” av det tyska samhället? Eller Edward Said som skrev så insiktsfullt om tillståndet i Mellanöstern? Hur många visste att han hade en larmknapp i sin lägenhet i New York med direkt koppling till polisen, eftersom han ständigt var utsatt för hot?

I Sverige kan jag tänka på Bang eller den unge Jan Guillou. Dessa goda journalister som genom sitt arbete försvarar demokratin. Hur skulle det ha sett ut i Göteborg om inte GP:s och andras journalisters avslöjande av korruptionen inom kommunen? Vem minns Britt-Marie Citrons avslöjanden av det socialdemokratiske kommunalrådet i Motala och hans fifflande som ledde till att han hamnade i fängelse?

Den modiga journalisten riskerar ofta sitt liv. När Anna Politkovskaya skrev om kriget i Tjetjenien ledde det till hennes död. Hon sköts ner i en ren avrättning. Hon om någon visade hur farlig sanningen är. Och just därför nödvändigt att avslöja.

Jag tänker dagligen på min vän, journalisten Carlos Cardoso, som i Moçambique utmanade hela den kriminella undervärlden och deras kopplingar till den politiska makten. Han skrev modiga reportage i sin lilla faxade tidning på några få sidor. Han sköts också ner i en brutal avrättning – i min bil, av alla ställen. Det är över tio år sedan nu.

Jag saknar honom. Det är en sak. Det moçambikanska folket saknar honom ännu mer. Honom litade man på. Han var orädd och gav sig aldrig. Hans penna var brännhet. Skurkarna var så rädda för honom att dom grept till k-pistar, de politiker som varit inblandade kröp bakom alla skydd överklassen håller sig med.

Ingen behöver ifrågasätta att pressen och övriga media ständigt har förändrats. Tekniska innovationer styr obarmhärtigt utvecklingen och lämnar ingen pardon till de som inte är beredda att följa med.
Men jag kan ibland tänka att för mycket av diskussionen om pressens framtid har kommit att handla om den rena ekonomiska överlevnaden som hanteras med avskedanden, allt mindre satsningar på papperstidningar och det motsatta när det gäller digitala medier. Tidningar ska i en framtid läsas på skärmar, till och med så små som de vi har på våra mobiltelefoner. Det är mycket möjligt, till och med sannolikt att jag tillhör den sista generationen som dagligen läser tidningar som prasslar i händerna. Vi vet att tidningsläsande bland yngre människor har minskat dramatiskt. När jag frågar läsare av mina böcker är det oväntat få som läst rescensioner i papperstidningar. Många har fått information genom digitala medier.

Dagstidningar som prasslar mellan händerna kommer i framtiden att bli exklusiva. Kanske för en konservativ elit eller för en radikal politisk gruppering. Ingen vet.

Men vad som än sker med framtidens tidningar, i pappersform eller på skärm handlar ytterst tvekampen om journalistiken. Den goda journalistens kamp mot den cyniske exploatören av kommersiella perspektiv på tillvaron.

En aspekt på detta som jag tror kommer allt mer är att journalister bildar egna kollektiv och hittar nya former att nå sina läsare. Det sker förvisso redan idag. Men det kommer att öka. Skrivande människor som anser sig ha språk och kunsksap, parad med vilja och mod, kommer alltid att nå ut.

Den goda journalistens och hans/hennes arbete klarar sig demokratin inte utan.

Det gäller för Dagens ETC som för andra anständiga media. Att jag skriver det här i just Dagens ETC har sin enkla förklaring i att tidningen är på god väg åt det håll som är det enda möjliga: Oräddhet, mod, bredd, och grävande.