Krönika. Lotta Lindqvist.

2021-08-25 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Till min dotter ska jag säga att hon inte kan göra vad hon vill

I nyliberalismens guldålder är det viktigare att välja än vad du kan välja. Valet självt har gjorts till något större än dess innehåll. Så blev allt ifrån plastikkirurgi och BDSM till entreprenörskap feminism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Jag brukade se något upplyftande i att alla uppfattar sig som om inte feminister så åtminstone för kvinnors rättigheter. Det har ändrats. I den allmänna rättfärdigheten ser jag nu bara avpolitisering och marknadsanpassning. En tjock dimma av nyliberal, oinspirerande lögn. Jag skrev om skönhetsideal och fick till svar att kvinnors val inte ska skuldbeläggas. Vad har mainstreamfeminismen blivit? Fienden är inte längre manssamhället och dess exploatering av kvinnokollektivet, utan feminismen själv - beskriven som dömande och begränsande av individens frihet.

Det är både menings- och historielöst, det saknar både mål och riktning. Ett kommersiellt kulturjippo där var och ens unika identitet och livsstil ska erkännas, ingen har något gemensamt med någon annan, det värsta man kan utsättas för är att ”skammas” och det viktigaste är att sätta sig själv först. Bara alla är ”medvetna om sina privilegier” och konstant ber om ursäkt för dem är materiell och systematisk orättvisa ett förgivettaget tillstånd. En rest av en svunnen tid som magiskt kommer längre bort ju mer medvetna och politiskt korrekta vi blir. Tänk när alla lärt sig säga ”en” istället för ”man”! Ett sånt intet vi har åstadkommit!

Feminism är en del av mångas identitets­projekt. Något man är, inte gör. Som om frigörelsen var synonym med individuell framgång. Som om feminism var en accessoar och inte en motståndsrörelse. Samtidigt blir allt fler kvinnors valmöjligheter färre, kontrollen över det egna livet allt mindre och katastrofen runt hörnet kommer allt närmre. Till min dotter som snart ska komma till världen i en förlossningsvård där kvinnor, både födande och arbetande trasas sönder ska jag inte säga att hon kan göra vad hon vill. Jag ska säga att hennes liv kommer att begränsas för att hon fötts som kvinna.

Att kunna göra egna val som inte dikteras av någon annan – varken stat, familj eller make är förstås avgörande och bristen på valmöjligheter var tidigt en feministisk huvudfråga. Att kvinnor inte var fria att själva välja och att vi saknade kontrollen över våra liv formulerades och förstods för några decennier sen som en kollektiv orättvisa vi utsattes för. Idag används rätten att välja snarare för att täcka över strukturen och legitimera orättvisan som alltjämt finns där.

I nyliberalismens guldålder är det viktigare att välja än vad du kan välja. Valet självt har gjorts till något större än dess innehåll. Så blev allt ifrån plastikkirurgi och BDSM till entreprenörskap feminism. Så blev kollektiv kamp, motstånd och samhällsförändring förlegat. Valet gör väljaren ansvarig – perfekt för ett samhälle som endast presenterar begränsade alternativ, val utan frihet. När du valt är du ditt eget resultat och inget förtryck kan finnas i det som avfärdas som självvalt.

Men kvinnor är förstås mänskliga och gör val hela tiden som inte är det minsta feministiska. Det påstås då att det feminismens främsta uppgift är att bekräfta dessa val, utan att döma. Snarare är det att försöka förstå och ifrågasätta motiven för sagda val, se sambanden, formulera vad som krävs för att vi ska kunna göra annorlunda och peka ut vem som tjänar på att det är som det är.

Den historiskt sett ökade möjligheten för kvinnor att göra egna livsval är resultat av feminism och organiserad kvinnokamp. Det är inte feminism. Friheter som tas för givna och som inte används kan lättare tas ifrån oss. När vi hävdar ”rätten” att välja att leva på sätt vi tidigare tvingades till, kan möjligheten att välja annat snabbt försvinna. När vi hyllar den som valt att vara hemmafru eller driva pig-bolag med rut-avdrag dras mattan undan för den rörelse som sa att alla kvinnors oberoende och arbetsrätt måste garanteras.

Varje enskild kvinnas framgång är inte feministisk. Att leva som kvinna är inte feminism. Då blir frigörelsen mest att fortsätta som vanligt, i skarp motsättning till att förändra våra livsvillkor och samhället. Den feminism som alla kan anamma har förlorat sin kritiska och avgörande dimension: kollektivism och samhällskritik – tanken om gemensamhet och drömmen om ett annat samhälle. Feminismen måste göra slut med marknaden och manssamhället. En rörelse som inte är för alla men för kvinnan måste ha halva befolkningen och inte individen som subjekt. Till min dotter ska jag inte säga ”celebrate yourself” utan ”systerskap ger styrka”.

Plus & minus

Plus: Barnmorskan i East End. Gemytlig stämning, kvinno­historia, arbetarhistoria, kvinnlig vänskap, barn, sjukt många förlossningar och jättemycket sentimentala tårar. Det är fan fantastiskt.   

Minus: Att man som kvinna kan ”välja” att vara ensamstående, men istället bestraffas med fattigdom och överarbetning.

Lotta Lindqvist
Lotta Lindqvist 

… är krönikör för Dagens ETC. Hon har tidigare hittat många läsare under pseudonymen Ensam mamma röker.