Krönika. .

2016-08-25 15:00

Tiden är mogen för lagom arbete åt alla

Vad skulle kunna hända om mantrat heltidsarbete åt alla byttes mot lagomarbete för alla?

Som naturvetare är jag van vid oföränderliga naturkonstanter som exempelvis att förhållandet mellan cirkelns omkrets och diameter, alltid är drygt 3,14. Hade inte naturkonstanterna varit just oföränderliga, hade världen varit skakig och obegriplig.

Men så är det inte med de tal som vilar på mänskliga överenskommelser. De kan förändras. Arbetsdagens längd hör till denna kategori. Ändå uppfattas den ofta som vore den ristad i sten. Ja, få normer sitter så djupt som att arbetsdagen ska vara just åtta timmar – och det dessutom för alla utom barn, studerande och pensionärer. Att ifrågasätta åttatimmarsdagen har i dag samhälleligt fått nästan samma dignitet som vad majestätsbrott hade under en stark kungamakt.

Därför gäller det att passa på när det ändå dragits igång en bred diskussion om arbetstidens längd. Kanske går det, just nu, att få samtal att gå mer på djupet och ta livtag på själva begreppet ”arbete”. Inte i termer av vad det en gång stod för utan utifrån vad det är i dag. I sådana samtal skulle mycket virvla upp. Kanske skulle man börja ifrågasätta det meningsfulla i att alls fortsätta att mäta arbete i tid när arbetsresultat ofta inte står i direkt proportion till antalet satsade timmar.

Men den linjen tänker jag inte fortsätta på här, för jag tror inte tiden är mogen för den. I stället ska jag rikta in mig på den skygglapp som jag menar alldeles i onödan begränsar arbetslivsdebatten: föreställningen om att det enda som skulle kunna ersätta åttatimmars-normen vore en annan norm, till exempel sextimmarsdagen.

Tänk om det är tvärtom?

Vad om vi i stället skulle prova möjligheten till ”lagomarbete åt alla”? Praktiskt vore det i dag fullt möjligt att individuellt omförhandla lönearbetsdagens längd en gång om året (eller oftare om så behövs) efter vars och ens livssituation, personlighet och prioriteringar. Detta till trots är det bara alltför lätt att genast avfärda tanken på lagomarbete som ett meningslöst, orealistiskt tankefoster och en given väg till samhällsekonomisk undergång. Men vad om det faktiskt är precis tvärtom? Vilka kostnader medför i realiteten dagens norm?

För var och en av oss är det totallivet snarare än arbetslivet som behöver gå ihop. Därför behöver själva grundnormen för arbetslivet ta sin utgångspunkt i detta om inte de berörda själva ska behöva kröka rygg utifrån en onödigt otidsenlig dogm. För att se detta tydligt räcker det att tänka på de perioder då man är och vill vara engagerad småbarnsförälder eller självklar stöttepelare för sjuka närstående eller helt uppslukad av något ideellt engagemang.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det finns mycket att vinna

Så vad skulle då kunna hända om mantrat heltidsarbete åt alla byttes mot lagomarbete för alla – och om vi samtidigt erkände att den ena människan faktiskt kan ”dra” mycket mer arbete än den andra? Jantelagen skulle förstås slå till med det samma – ”ska jag anstränga mig så mycket, så ska banne mig han också göra det!” Men inte kan blotta föreställningen om en sådan effekt få förhindra att vi börjar samtala om lagomarbetets möjligheter? Svårigheterna på vägen mot en ny öppenhet behöver inte vara oöverstigliga, och det finns så mycket att vinna. Dessutom; solidaritet är inte till för att vi alla ska vara identiskt lika – då hade den inte behövts. Vi ska kunna vara varandra just så olika som vi faktiskt är (exempelvis i relationerna till arbete) och ändå leva rimligt bra tillsammans.

Nu, mitt i en period av hyllad arbetsreducerande teknik, görs det stora ansträngningar att hitta så arbetsskapande processer som möjligt, allt för att arbetsmarknaden ska maximeras. Individuellt ser många arbete som något av det viktigaste i livet – men samtidigt har de starka önskemål om kortare arbetsdagar, längre semester, lägre pensionsålder  ... Lönearbete kan rimligen inte samtidigt vara både himmel och helvete, och det är mycket som inte går ihop i våra relationer till arbete. Nu inför den framvällande robotiseringen blir det viktigare än någonsin att klargöra vilken plats vi vill ge lönearbetet i livet och vilken samhällsfunktion vi vill att det ska fylla.

Vi är många som tycker om att arbeta och studera. Och det kommer vi att vilja fortsätta med, också när robotar kan sköta massor av de jobb som vi i dag utför själva. Genom arbete får vi utlopp för en framtidstro och en önskan om att ständigt förbättra tillvaron, både i det egna livet och i samhället i stort. Ja, arbetet i sig kan faktiskt göda vår mänskliga tillväxt. Dessvärre har detta alltför länge hamnat i skuggan av den ständiga pekpinnen från den iskalla globala kapitalismen med dess ”krav” på ständig ekonomisk tillväxt.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Bodil Jönsson är professor emerita vid Lunds Universitet och den här veckan gästkrönikör i ­Dagens ETC. Hon är aktuell med boken Tio tankar om arbete, som strax kommer ut i september.

Bodil Jönsson 
professor emerita vid Lunds Universitet