Jag åker tåg. Ingenstans finns någon information om vem lokföraren är. Inte heller tågvärden presenterar sig när hon kontrollerar min biljett. Men ett namn syns i såväl bokningsmejlet som på skyltar lite varstans ombord: Tareq Taylor.

Ja, tv-kocken.

Han står bakom maten som serveras i restaurangvagnen. Sannolikt har han inte lagat den själv, men hans insats är tydligen värd att nämna trots att alla andra som gör min resa möjlig förblir anonyma.

Självklart älskar jag Tareq Taylor. Jag har sett alla hans tv-program, tyckte framför allt om serien då han åkte till Palestina med sin pappa och bror. Sommarpratet var gripande. Han balanserar smaker på ett härligt sätt och han får det att se lätt ut. Men ändå. Varför?

Det är det här med maten. Det har smugit sig på. Att bjuda på middag är numera en teknik­sport. Min kusin köpte en sous-vide – ”Köttet blir per-FEKT!”.

Själv har jag både mandolin och zestjärn i kökslådan, den dyra sorten. Att veta vad som är i säsong har blivit viktigare än att ha koll på alltifrån utrikespolitik till retroporslin.

Och nu är det skördetid. Puh.

Näst senaste avsnittet av min favoritpodd Flashback Forever handlar om vad som är ”tacky medelklass”. Det är skrytböcker i bokhyllan och dyra knivset som ”är en investering för livet”. Ängslig fomo, fear of missing out, inför alla aspekter av livet, och maten är förstås inget undantag.

Programledaren Ina Lundström citerar Flashbackanvändaren ”Hovslättsmannen”, som i sin tur citerar akademiledamoten Peter Englund: ”Medelklassen skryter inte längre med sina litterära kunskaper utan med sina matkunskaper. Nåt som är så olidligt mycket modern medelklass är att tjata om vad man ska äta och var man hittar de bästa råvarorna.”

Alla är numera matexperter. Har en favoritgårdsbutik. Har ätit sitt livs skaldjur på en genuin trattoria i Itaaalien. Odlar sina egna pimientos padrones. Alla lika unika i just sitt lilla hörn av foodie-scenen, samtidigt som grillreceptet kopieras rakt av från senaste numret av Buffé. En annan Flashbackanvändare som citeras i podden formulerar vår tids medelklasscredo: ”Det är så gott med MAT! Riktigt GOD mat förstås, inga halvfabrikat, men riktigt god mat, gud så gott det ÄR!”

Här är det den mätta magen som talar. För det är ju knappast av hunger alla håller på så här.

Den svenska medelklassen har klivit högt upp på behovstrappan och mat för dagen har inte varit en issue på länge. Att äta för att man är hungrig för ­simpelt – måltiden ska vara en upp­levelse, valet av mat ett statement. Varje näringsintag är öppet för tolkning och berättar något om hur mycket koll – och kapital – du har. Du är vad du äter. Och vem vill vara en fiskpinne?

Det är lite ätstört alltihop. Denna besatthet vid att allt ska vara så gott hela tiden.

Jag börjar för min del tröttna. Jag orkar inte riktigt bry mig om vem som bestämt att det ska vara ärthummus på min tågmacka, hur mysig han än är. Det är mycket möjligt att San Sebastian har de bästa restaurangerna och att koriander är en krydda man antingen älskar eller hatar, men har vi ältat klart snart?

Jag tycker det är dags för en ny kollektiv besatthet. Mitt förslag såhär signalfelets timme två: sex.

Tänk alla tips om en ställning du bara MÅSTE testa och ändlöst nörd­ande kring lyxiga special­verktyg. Lokalproducerat eko-glidmedel! Sexgunga från Acne studios!

Över hela landet ploppar sexiga start-ups upp som svampar ur jorden och ger arbetstillfällen: i Borås sys måttbeställda strap on-hölster i naturg­arvat läder. I Umeå utvecklas en social medie-plattform för feministiska swingers. Varsågod medelklassen för denna superidé. Nu har ni att göra i flera år. Lycka till!