BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så när jag nu bara skulle hemom och hämta nyckeln till husvagnen, plingar det till i telefonen som bara ville meddela att Hasse Alfredsson inte lever längre. Åtminstone inte fysiskt. Först tänkte jag ta tillfället i akt och bara skita i det och smita ifrån alltihop (jag har flera deadlines hängandes över mig den här veckan). Sedan tänkte jag på arbetsmoralen och bara kort efter såg jag det hela som ett slags tecken. Eftersom jag är ”skolad” i bland annat Hasses humorskola och i och med det har honom att tacka för insikten (mina egna ord); ingen humor utan vare sig sorg, svärta, innerlighet eller samhällskritik, så ser jag symboliken i att jag med detta sorgebesked kliver in i husvagnen för försök till skrivro, inspiration och koncentration.
Och redan vid ordet ”skrivro” blir jag störd. En fluga som inte sett en människa på flera veckor ger sig tillkänna och gör mig galen och jag utropar:
– Men kan du sluta! Har du inget eget liv?
Sedan ber jag snabbt om ursäkt. Om det nu skulle vara så att flugan kan vara någon reinkarnerad. Någon jag känner eller håller av eller ser upp till kan ju ha återuppstått som fluga.
Det är ju så att i sorg, är det tillåtet och ganska skönt att få tro på att det är möjligt. Allt blir lite lättare då. Och hade jag inte fått lära mig, av en tibetansk buddhist, att det tar dryga 50 timmar för själen att lämna kroppen, så hade jag såklart utgått från att det var Hasse som hälsade på. Eller en skådespelarkollega som lämnade oss dygnet före. Freddie är det definitivt inte, för är det så att han reinkarnerats och besjälat ett djurs kropp, så tror jag att det är han som är den ensamma korpen som ger sig tillkänna där jag ibland befinner mig. Den ensamma korpen i tålmodig väntan på sitt så älskade sällskap.
Men vad gör vi nu då? När både musikens och humorns svar på politikens Olof Palme lämnat oss? Vad gör vi? Vad är vårt ansvar? Jag stärker mig själv, i min oro över att tomrummet efter dem (Hasse, Olof, Freddie ... ) ska fyllas med innehållslöst och ytligt underhållningsdravel (obs! mina egna ord), med att peppa mig att fortsätta med det jag gör och hoppas att andra gör det. Och att vi är många som vill visa våra efterkommande, våra nya, de som kanske missat ovan nämnda trio, att konst och kultur kan vara så innehållsrik, berörande, upplysande och så ofantligt rolig.
Jag var deltagare på en konferens förra veckan om något så viktigt som alla barns rätt till kultur. Där manifesterades även ett tillgängligt och angeläget kulturliv för, återigen, alla barn. Så viktigt! Där skulle det också hashtaggas olika saker. Det är ju mycket sådant nu. Hashtaggande. Jag har inte riktigt fått in hashtaggandet som rutin, så det blev inget från mitt håll, men många gjorde det. En av hashtaggarna var #barnkonventionen. Såklart. Men så hör jag på radion, den oerhört nedslående och bisarra nyheten, att ”Lagrådet avstyrker regeringens förslag om hu FN:s konvention om barns rättigheter ska göras till svensk lag”.
Luften går ur mig. Och jag tänker på alla de som jobbat med detta lagförslag. Allt arbete som ligger bakom. Alla orsaker till att FN:s Barnkonvention över huvudtaget kom till, och orsakerna till att den behöver bli svensk lag.
Min fråga blir återigen; Vad gör vi nu då? När inte ens Lagrådet inser vikten och allvaret?
Vi gör väl som vanligt då. Kämpar vidare. Stångar oss blodiga. Ser till att folk får skratta åt eländet mitt i svärtan, sorgen och innerligheten.
Vila i frid Hasse! Tack för inspirationen.
#barnkonventionen #hasse #freddie #olof
