När Nils-Petter, hans vän och många andra vaknar på torsdagsmorgonen inne på Hvitfeldska gymnasiet i centrala Göteborg är skolan omringad av poliser – och snart kommer över 100 containrar stänga in de 500 aktivister som bor där. Belägringen av Hvitfeldska kommer att förändra de kommande toppmötesdagarna och protesterna mot dem. Inte minst kommer belägringen att förändra livet för de som är instängda på skolan. Nils-Petter gömmer kameran och filmerna i en kastrull. 20 år senare tar han fram fotona och börjar söka efter några av dem som bodde där. Resultaten är en underbar dokumentärfilm med en personlig ingång. 

På Hagabion i Göteborg organiseras det samtal efter filmen varje kväll i en vecka, på fredagen Hans Abrahamsson, freds- och konfliktforskare, Jonathan Pye som var på Hvidfeldska på tisdagen, Cecilia Verdinelli som tillhörde Attacs ledning på torsdagen. Samma lördag som jag pratade på Hagabion pratade Victoria Rixer, aktivist och författare som var inne på Hvidfeldska, på Aspen i Aspudden Stockholm. I Malmö samlades andra aktivister för samtal. Premiärvisningarna av ”På Hvitfeldska bodde vi” är som vår, aktivisternas, motsvarighet till Elle-galan på Grand Hotel i Stockholm som ägde rum ungefär samtidigt. 

För somliga kan filmen bli en nostalgitripp, för andra en inblick i en värld de inte alls kände till fanns. Var finns vänstern idag, är de stora demonstrationerna borta? 

Strejken på pendeltågen i Stockholm visar vägen. I ett land där det alltför sällan strejkas gick pendelförarna före, det är bara att hoppas att andra kommer efter. Förarna stod upp för sina rättigheter och allas vår trygghet och även om det kallades för vild strejk så har stödet varit massivt och de allra flesta anser att det är självklart att ensamarbete borde vara totalt otänkbart på pendeltågen. Strejken kom som ett vårtecken. Om behovet av att kämpa mot kapitalismen för vår säkerhets skull.  

Jag upplevde ”På Hvitfeldska bodde vi” som en vacker metafor för kampen mot kapitalismen. Vi bor alla på Hvitfeldska och kapitalismen har omringat oss med sina containrar och släppt loss poliser med hundar och hästar. Vi gör utbrytningsförsök om och om igen, kanske kommer vi aldrig att lyckas helt och hållet, men det viktigaste är att vi fortsätter försöka, vilja bli fria, drömmer om en annan värld, och fortsätter kämpa. För så länge det finns kamp så finns det hopp, och så länge det finns hopp så kan kapitalismen brytas ner. 

Glad 1:a maj kamrater!

För övrigt hoppas jag denna 1:a maj blir större än på länge, att tågen fylls, så kolla ditt närmaste demonstrationståg.