Göran Greider är en folkhemsromantiker jag gärna läser. Ibland instämmer jag i det han skriver. Men även när jag inte håller med tycker jag att Greider skriver bra, underhållande och tankeväckande.
Nyligen skrev Göran Greider en ledare i Dagens ETC där han under rubriken ”Liberaler måste lära sig att tala med Vänsterpartiet” argumenterade för det närmast självklara: Att det bara är genom att släppa in Vänsterpartiet i samarbetet som Januaripartierna kan få majoritet i riksdagen för sin politik.
En sådan strategisk kompromiss skulle få två mycket tydliga fördelar:
För det första blir riksdagen förutsägbar. Det Januaripartierna och Vänsterpartiet kommer överens om står sig genom riksdagsbehandlingen.
För det andra hålls Sverigedemokraterna utanför makten. När deras röster inte behövs får de inget inflytande över politiken, varken direkt eller indirekt.
Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet torde ha något avgörande emot en uppgörelse med Vänsterpartiet. Motståndet kommer från Liberalerna och Centerpartiet som säger nej av närmast principiella skäl. Det är som om de båda partierna behöver ett Vänsterparti att säga nej till för att kunna försvara att de säger nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Men även den mest liberala av alla liberaler borde kunna instämma i att i valet mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är Vänsterpartiet det mindre onda. Eller som Göran Greider skriver:
”Jag tror att vi måste lära oss leva med dagspolitiska kompromisser. Det betyder inte att man måste ersätta sina egna ideal med de som uppnås i en kompromiss. Enskilda människor och partier bör framhärda i det de djupast tror på, men de bör ibland vara beredda att fördriva ett större ont med ett mindre ont.”
Det är bra skrivet och jag instämmer med Greiders uppfattning att krav på ideologisk renlärighet är ett fördärv i den praktiska politiken. Inte alltid, men nästan alltid. Även i den praktiska politiken finnas gränser över vilka vi icke bör träda. Alla människors lika värde, humanism och humanitet är en sådan gräns. Det är för att hävda denna gräns som liberaler och vänsterpartister behöver lära sig tala med varandra.
Göran Greider skriver att liberaler måste lära sig att tala med Vänsterpartiet. Det stämmer. Men även det omvända behövs: Vänsterpartister måste lära sig att tala med liberaler.
Det blir inte enkelt. Många ser bara skillnaderna och har behov av en avgrund mellan ett vi och ett dom. Men det finns ett fruktbart gränsland där socialliberalism möter frihetlig socialism. Låt oss utforska detta gränsland.
Socialliberalismen utgår från rätten till personlig frihet, men inser behovet av kollektiva lösningar och kompensatorisk politik för att inte frihet ska bli ett privilegium för ett fåtal.
Frihetlig socialism utgår, som jag förstår den, från gemensamma behov och lösningar men föredrar medborgarinitiativ framför politisk styrning uppifrån.
Ett bra samtal börjar med att vi kommer överens om vad vi menar med orden vi använder. Centralt för förståelse mellan socialliberaler och frihetliga socialister är vad vi menar med ordet frihet.
För liberaler betyder frihet att bestämma själv. Ju mer stat och kommun bestämmer över oss desto mindre fria blir vi – enkelt och förenklat uttryckt.
För socialister betyder frihet att leva i trygghet. Ju mer stat och kommun ordnar vardagen åt oss desto friare blir vi – enkelt och förenklat uttryckt.
Förstår vi vad vi menar med frihet och inser vi att det vi menar speglar olika behov kan vi gå vidare till praktiska politiska kompromisser – exempelvis i skolpolitiken.
För liberaler är det fria skolvalet en central frihetsfråga. Genom skolpengen och rätten att välja kan även fattiga föräldrar säga nej till en dålig skola eller en skola som inte passar just deras barn.
För socialister öppnar det fria skolvalet möjligheter för kreativa entreprenörer att berika sig på skattemedel. De kan starta en skola, skumma elevgrädden och lämna problemeleverna till det allmänna.
En kompromiss godtagbar för såväl liberaler som socialister, i varje fall för socialliberaler och frihetliga socialister, skulle kunna vara ett förbud mot att driva friskolor i aktiebolagsform. Stiftelse är en bättre driftform om skolan är huvudsak och inte bisak vid sidan om vinstmöjligheten.
På liknande sätt vore hela välfärdssektorn betjänt av en genomtänkt ny kompromiss mellan frihet och frihet. Den vi har håller inte tätt, inte i skolan, inte i sjukvården, inte i äldreomsorgen. Överallt läcker skattepengar och ifrågasätts medborgarnas rätt att välja.
Så visst behöver liberaler lära sig att tala med vänsterpartister – och vänsterpartister med liberaler.
