Under valåret har jag läst Tone Schunnessons texter om politik och tänkt att hon är modig. Att hon pallar, trots att hon måste få så sjukt mycket näthat.
Eller får hon inte det? Är det bara jag som får så mycket näthat för att just jag är så ful och dålig? har jag tänkt.
Det beror på att den första regeln om näthat är att vi inte pratar om näthat, i alla fall inte om vad det gör med en.
Som Tone Schunnesson skriver: Man vill inte erkänna att hatet känns, att det påverkar ens mående, självkänsla och yrkesutövning. För då vinner hatarna, lyder överenskommelsen.
Men kanske är det tvärtom, att de enda som vinner på vår oärlighet om näthatets effekter är näthatarna. De som lyckas skrämma och tysta kvinnor som hade behövt varandras stöd.
Jag har också tuffat mig. Sagt till kompisar att det är lugnt. Att jag får näthat men att jag skakar av mig det. Kanske för att det varit rätt lugnt ett tag, just då. Kanske för att jag hoppas att fejkandet ska leda till att jag till slut faktiskt inte bryr mig. Men egentligen blir jag bara mer orolig när jag ljuger för mig själv och andra. För någonstans i magen vet jag ju att det inte stämmer. Det är bara en tidsfråga tills jag får något nytt mail som pajar den dagen/helgen/veckan.
För ett tag sedan fick min kille ett sms från ett okänt nummer, ett sms som skulle kunna tolkas som hotfullt. Det var det inte. Men jag hade redan börjat gråta för att jag inom loppet av en sekund slungats tillbaka till gången då min arbetsgivare rekommenderade mig att hitta någon annanstans att bo under några nätter på grund av hatet och hoten.
Som Tone Schunnesson skriver handlar hatet oftast om att man är ful, vilket betyder värdelös. Men förväntningarna på kvinnlig skönhet kommer inte bara utifrån utan även inifrån mediehusen själva.
Kvinnor på tv får regelbundet komplimanger för kläder och smink av medarbetare och redaktörer, på möten och i korridoren. De säger det inte för att förminska oss, tvärtom! De säger det för att de precis som vi vet att det är minst lika viktigt – kanske viktigare – att vara snygg än att vara smart, intressant eller påläst. Männen däremot får aldrig några komplimanger. För när killar syns i rutan spelar det inte så stor roll hur de ser ut, det viktiga är vad de säger.
På samma sätt bokas manliga gäster rutinmässigt för fem minuter och kvinnliga för en halvtimme i tv-sminket. För också kvinnor som aldrig sminkar sig i vanliga fall gör bäst i att sminka sig om de ska vara med i tv. De blir för utsatta annars.
Men även om utseendet är extra exponerat i tv, så finns näthatet överallt. Och inte en enda av mina arbetsgivare har självmant tagit upp frågan förrän situationen blivit uppenbar för dem själva. Är det för att det anses elakt att anta att någon utsätts för näthat? Och är inte det i så fall som att säga att näthatarna har rätt, att det faktiskt ligger någonting i hatet?
Det är egentligen ofattbart att man kan låta unga kvinnor bli programledare eller krönikörer utan att berätta för dem hur vanligt det är med elaka mail, hur man kan hantera dem och vart de ska höra av sig. Att inte göra det är som att säga att det är något man ska hantera själv och att man är svag om man ber om hjälp.
Därför är det en lättnad när Tone Schunnesson säger det som de utsatta egentligen redan vet: Näthat är inte bara näthat. Det är psykisk misshandel och ett nedtystat arbetsmiljöproblem. Och rädslan som det ger upphov till är inte överdriven eller inbillad. Kvinnohatet växer och frodas på sociala medier under ledning av misogyna influerare som Andrew Tate. Och enligt Totalförsvarets forskningsinstitut FOI kan Sverige vara det inceltätaste landet i världen.
Jag vet att vi pratade om näthat redan för tio år sedan men läget är inte bättre, snarare värre. Vad vi behöver är ett nytt #metoo om näthat för alla kvinnor som någonsin haft åsikter i offentligheten, eller vilken tjej som helst med ett öppet sociala medier-konto.
