Anna Fock: Sämst tycker jag om ­fingerpekandet från en självgod loppismedelklass

Rädda världen-debatter får mig ofta att tänka på sådana där tv-program där par delas upp för att umgås i bikinivänligt klimat med sexiga singlar vars enda roll i programmet är att försöka förföra de ”upptagna”. Den som inte lyckas vara fullständigt fysiskt, känslomässigt och hormonellt monogam under de omständigheterna anses sedan vara otrogen och en skitstövel.

Låt mig utveckla mitt resonemang om konsumentfördömande från förra krönikan: nej, det är självklart inte hållbart att shoppa loss som om ingenting dåligt hände av det. Jag tänker inte förneka eller förminska individers ansvar eller makt som konsumenter. Däremot tror jag att den moraliska överlägsenhet som skulle krävas för att rädda världen genom att sluta shoppa är lite mycket att förvänta sig. Det är helt enkelt svårt att vara helt opåverkad av omgivningen och intryck från den. Kan man verkligen lägga hela världsräddaruppdraget på att få folk att gå omkring i ett överflödssamhälle och stå emot, vara för bra för att gilla känslan av att ha en ny klänning? Och hur ska man genom skambeläggande få alla att välja bort flyget samtidigt som samhället är fullt av diverse väggmålningar och inspirationsplanscher med budskap om att den som inte reser jorden runt är inskränkt och värdelös, och allt detta medan flyget är billigt och järnvägen närmast avvecklad?