Alltid är det någon inställning som måste ändras för att hemmets olika enheter ska kunna ansluta till varandra. Eller ett lagringsutrymme som måste rensas för att ge plats åt ny data. Filer att sortera i mappar. Eller en router som måste konfigureras och placeras på rätt plats för att signalen ska nå fram. Om inte i det egna hemmet så säkert hos en äldre släkting.

Det är lätt att dra paralleller till den paradox som på 1960-talet identifierades av feminister som Betty Friedan. Dammsugare och tvättmaskiner hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen och borde i teorin ha gett hemmafruarna betydligt mer fri tid. Men samtidigt höjdes männens förväntningar på hur mycket det skulle städas och tvättas – så i praktiken tenderade kvinnorna att lägga lika mycket tid som innan på obetalt hushållsarbete.

Hemmens industrialisering samspelade alltså, kring förra seklets mitt, med hemmafruidealets storhetstid. Vad gör då den pågående digitaliseringen av våra hem med fördelningen av obetalt arbete mellan kvinnor och män? Mellan generationerna? Arbetar vi totalt sett mer eller mindre? Svaren är inte givna.

Det ”smarta hemmet” utlovar en befrielse från vissa rutinmässiga sysslor, men skapar samtidigt nya. Socio­loger har börjat analysera detta i termer av ”digitalt hushållsarbete”. Yolande Strengers och Jenny Kennedy påpekar exempelvis i boken ”The Smart Wife” hur den officiella statistiken över obetalt arbete, som inkluderar tid som läggs på städning och matlagning, tenderar att bortse från all den tid vi måste lägga på att upprätthålla hushållets digitala infrastruktur. •