Rykten är luriga. Är de tillräckligt spektakulära för att vara minnesvärda och tillräckligt rimliga för att kunna vara sanna spelar det ingen roll hur medvetna vi är om att de är obekräftade. När de uttalats har de en tendens att krypa in under skinnet på oss och i värsta fall bli en del av vår världsbild.

Särskilt i dagens snabba medielandskap kan rykten ge upphov till visklekar som är så massiva att det till slut blir omöjligt att veta vad som är sant. Varken sinnena eller minnet klarar av att hålla reda på tillförlitligheten av all information som cirkulerar. 

En av många händelser som jag inte vet någonting om trots att jag läst spaltmeter om den är ofredandena på nyårsnatten i Kalmar. Jag har ett vagt minne av en text där polisen dementerar att massofredanden ägt rum, men när jag försöker hitta artikeln lyckas jag inte. Kanske handlade dementin om Kungsträdgården? Eller var det Malmö? Hur mycket har hänt och hur mycket är resultatet av en visklek? Vem vet?

I dessa förvirrade tider är det inte konstigt att många längtar efter vetenskap och fakta. Chefredaktören för Forskning och framsteg, Patrik Hadenius, lovar till exempel att tidningen ska ta hjälp av vetenskapen för att reda ut vad som är sant när det gäller integration (Forskning och framsteg, 2/2016). Äntligen, tänker jag, men när jag läser artikeln ser jag att reportern bara intervjuat två nationalekonomer. Inget ont om nationalekonomer, men integration har fler sidor än bara ekonomi. Vad säger sociologerna? Etnologerna? Kulturgeograferna? Alla andra vinklar lyser med sin frånvaro och artikeln som ska förmedla fakta framstår som ett blad från ett seminarium med Svenskt näringsliv.

Skeptisk som jag fortfarande är tror jag att vi behöver komplicera vårt förhållande till sanningen. Det räcker inte att lyssna på ett par självsäkra professorer som serverar oss sammanfattningar av vetenskapliga resultat och kalla det kunskap. 

Nu menar jag inte att vi ska strunta i att vända oss till vetenskapen i vårt sökande efter svaren. Tvärtom, vetenskapens systematiska metoder är utmärkta på att ge oss pusselbitar som kan hjälpa oss att förstå verkligheten. Men om vi vill nå verklig kunskap måste vi fråga oss vad kunskap är. Hur vet vi att vår kunskap är äkta? 

I många fall är det lätt. Det finns kunskap som är obestridlig. Vi vet att det är enklare att krossa ett glas än att tillverka det. Vi vet att vi kommer att blöda om vi skär oss. Vi vet att det gör ont att falla från hög höjd. Det finns mycket vi vet. Men det finns också mycket som vi har lärt oss men som vi inte kan vara säkra på är kunskap. 

Min favorit bland falska kunskaper är föreställningen om att man på medeltiden trodde att jorden var platt. Exakt hur den myten uppstod har jag inte klart för mig men den verkar ha slagit rot på 1800-talet. Trots att medeltida källor tyder på att man visste att jorden var rund lever myten kvar. Tror jag. Det kan hända att den inte är lika utbredd som den var när jag för första gången hörde talas om den. I så fall har jag gjort mig skyldig till att sprida falsk kunskap. Så lätt hänt är det.

Sanningen är komplicerad. Nyckeln till ett upplyst liv är kanske att leva med vetskapen om att en del av det vi kallar kunskap är falskt. Det kan låta otäckt men vid närmare eftertanke är alternativet långt mer skrämmande. Hellre en lagom dos av tvivel än en överdos av övertygelse.