Jenny Leppänen: Oj, vad gammal du ser ut!

Det är underligt, tycker jag, med alla de här oskrivna reglerna som finns. Vissa saker säger man bara inte. Till exempel säger man aldrig till någon som man tycker är ful att den är ful. Man säger inte högt när någon kommer från frisören att den nya frisyren verkligen tar fram vartenda ett av hens absolut sämsta drag. Man gör inte så. För att man är artig. För att det finns oskrivna regler om sådant. För att man inte vill såra. Eller hur? 

När jag var yngre var jag väldigt smal. Fram till någonstans kring 20 var jag enligt mitt BMI underviktig. Det var inte något självvalt, jag har aldrig bantat, jag var bara av naturen väldigt smal och det gjorde tydligen att människor, familj, vänner och totala främlingar kände något slags tvång att hela tiden påpeka för mig hur smal jag var: ”Åh, du är ju bara skinn och ben”, ”Du måste äta mer, så du inte försvinner”, ”Du har ingen som helst rumpa” och så vidare. En gång var jag på en middag där en kvinna jag aldrig tidigare mött sa: ”Skicka såsen till flickan där, hon ser ut att behöva den.”