När jag var yngre var jag väldigt smal. Fram till någonstans kring 20 var jag enligt mitt BMI underviktig. Det var inte något självvalt, jag har aldrig bantat, jag var bara av naturen väldigt smal och det gjorde tydligen att människor, familj, vänner och totala främlingar kände något slags tvång att hela tiden påpeka för mig hur smal jag var: ”Åh, du är ju bara skinn och ben”, ”Du måste äta mer, så du inte försvinner”, ”Du har ingen som helst rumpa” och så vidare. En gång var jag på en middag där en kvinna jag aldrig tidigare mött sa: ”Skicka såsen till flickan där, hon ser ut att behöva den.”

Tänk er följande scenario i stället: Jag är överviktig. Jag sitter på en middag och en kvinna jag aldrig tidigare mött säger: ”Flytta bort såsen utom räckhåll från flickan där, hon ser inte ut att behöva mer.” Jag skulle inte tro det, va? Men vad är egentligen skillnaden?

När min son föddes var jag 19 år. Jag såg, och ser fortfarande, betydligt yngre ut än vad jag är. Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag fick höra ”Man tror inte att du är hans mamma när man ser er” eller ”Det ser ut som att storasyster är barnvakt”. Jag blev lika ledsen varje gång. För jag var inte storasyster till den här bebisen, jag var hans mamma. Jag var väldigt stolt över min pojke, stolt över att jag blivit mamma, och tog inte bara kommentarerna som en förolämpning rent utseendemässigt, jag kände dem som en förolämpning mot hela min person, hela mitt moderskap och jag kände ofta för att bara skrika rakt ut. 

Tyvärr har det inte blivit bättre. Min son ska snart fylla 15 år. Han har för länge sedan växt om mig, har 43 i skostorlek, fjun på överläppen och håriga ben. Jag är 33, och ser ut som 22. Det vet jag eftersom varenda människa fortfarande envisas med att tala om det för mig. Någon vecka innan jag gick på semester satt jag med mina kollegor i personalrummet och nämnde i förbigående något om min son. ”Men vänta lite!” avbryter en tjej mig. En vikarie som jag inte vet annat om än hennes namn, jag tror att vi har träffats två gånger tidigare. ”Vänta lite!” ropar hon, ”Var du typ tio när du fick honom eller?” 

Några dagar senare lägger jag ut en bild på Facebook. Bilden föreställer mig i en fåtölj och mina barn, min son och min tioåriga dotter, på varsitt armstöd. Då får jag höra: ”Man kan verkligen inte tro att du är mamman alltså.” 

Jag är så otroligt, förbannat trött på detta. Så från och med nu ska jag på varje ”Du ser ut som max 25” svara: ”Ja, det är så olika, du ser mycket äldre ut än vad du är i stället” och på vartenda ”Du ser ut som dina barns storasyster” ska jag svara: ”Ja, och tänk, du som dina barns mormor!” 

Men då är jag väl elak, förstås.