Vi får följa Leo, en ung transkille som fick den kontroversiella behandlingen redan som elvaåring. Efter en tid på stopphormoner började han klaga över smärtor i ryggen och det visade sig att behandlingen lett till benskörhet. Leo hade även stannat i växten och blivit betydligt kortare än förväntat.
Behandling med stopphormoner får egentligen inte pågå längre än två år, men i Leos fall pågick den i 4,5 år utan att några kontroller gjordes. När skadorna väl konstaterades fick han stopphormoner i ytterligare tre månader och ingen avvikelserapport gjordes.
De ansvariga cheferna, Svante Norgren (chef för Astrid Lindgrens barnsjukhus) och Göran Rydén (verksamhetschef för BUP Stockholm), menar båda att den andre ska svara på UG:s frågor. Ingen av dem vill riktigt kännas vid sitt ansvar.
Ytterligare tolv transbarn har fått skador av vården på Karolinska universitetssjukhuset. Var femte som ges stopphormoner har behandlats under alltför lång tid. I ett fall har behandling påbörjats innan diagnos fastställts och i ett annat fall ångrar barnet sig efter 1,5 år, med vårdskada som följd.
Upprörande nog verkar det finnas ett slags aktivism bland vissa läkare inom transvården. Det berättas inte alltid om risker med behandling för patient och föräldrar och när skador uppstår uteblir kommunikationen utåt.
Under en internationell konferens i Göteborg, för läkare och forskare inom transvården, invigningstalade RFSL Ungdoms ordförande Jêran Rostam, som slog fast att ”motståndare till transpersoners rättigheter” ofta använder argument som: ”Är det ingen som tänker på barnen?”. Det fick flera av läkarna i salongen att skratta.
Efter att Leos benskörhet blivit känd gjorde KID-mottagningen (där transbarn behandlas) en avvikelserapport med anklagelser mot den enda läkare som, i efterhand, berättat för Leos familj att benskörhet är en förväntad följd av hormonbehandlingen. De menade att läkaren gett familjen ”vilseledande och uppviglande” information. Ordval som annars bara hörs från aktivisthåll, i den offentliga debatten om transpersoners ”rätt till vård”. Det är svårt att förstå hur någon som svurit läkareden kan agera på det sättet, då informationen som getts varit helt korrekt ur medicinsk synpunkt.
I första programmet av ”Tranståget” medverkade ”Mika” som ångrar sina behandlingar. Då var hon anonym, men visar nu för första gången sitt ansikte i programmet och berättar om en växande grupp detransitionerade. Genom sin sida ”Detransinfo” kommer hon i kontakt med ett flertal som också ångrar sina behandlingar.
Mika, som egentligen heter Emelie, skriver i sina sociala medier om det som tycks förena gruppen detransitionerade:
”Något vi har gemensamt är att vi inte fick tillräcklig information om hur farlig och ostuderad behandlingen är. Vi blev inte ifrågasatta i hur vi förstod kön eller oss själva. Bara bekräftade.
Så, jag är genuint orolig för att det här kommer avtäckas som en riktig medicinsk skandal när tillräckligt många samlat modet för att gå ut och prata. Och fram tills dess är det jätteviktigt att fler vågar gå ut och kritisera faror med behandlingen som kommer fram nu…”
Samtidigt menar intresseorganisationer, som RFSL Ungdom, att det också finns en fara med att inte sätta in behandling, eftersom personer med könsdysfori i värsta fall kan ta livet av sig om de inte behandlas. Att så skulle vara fallet finns det dock inte några belägg för.
Det är verkligen dålig tajming att UG:s granskning skulle komma samma dag som Sveriges första kvinnliga statsminister både blev vald och tvingades avgå inom loppet av sju timmar.
Den här frågan förtjänar att få sitt utrymme. Politiker bör frågas ut och vården ställas till svars.
Det går inte längre att avfärda riskerna. Gruppen detransitionerade kan inte heller viftas bort eller kallas ”enstaka fall”. Vi vet tillräckligt mycket för att dra i nödbromsen och plocka fram hjärncellerna nu.
