Så börjar ett av vittnesmålen i Aftonbladets granskning ”Dödade kvinnor”, där journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl intervjuar barn till kvinnor som mördats – ett mord som ofta utfördes av barnens pappa och som de själva tvingats bevittna. Dessa barn har upplevt ett så stort trauma att det är obegripligt att förstå hur de någonsin ska gå vidare.

Jag påminns om granskningen när jag i dagarna läser om den fruktansvärda massakern på civila i den ukrainska staden Butja, där människor vittnar om hur familjemedlemmar skjutits framför ögonen på dem. Det får mig även att tänka på när jag intervjuade psykologen Mario Morrone på Röda Korsets behandlingscenter för torterade och krigsskadade, och han berättade om hur han försökte hjälpa sina patienter att hantera de fruktansvärda saker de hade varit med om.

Det gemensamma för det som uppehållit mina tankar är alltså trauma. 

På Psykologiguiden står följande att läsa om detta:

”Ordet trauma betyder skada. Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera.”

Det står också att man idag inom psykologin är återhållsam med användandet av ordet trauma, och att det som tidigare kallats en traumatisk händelse nu benämns som en potentiellt traumatisk händelse – eftersom det inte alls är självklart att den som upplevt en upprivande och allvarlig händelse utvecklar ett trauma.

Det låter ju både rimligt och hoppingivande.

Därför är det så märkligt att det samtidigt i populär­kulturen, på sociala medier, i podcasts och intervjuer med kändisar, aldrig förr har talats så mycket om just trauma. Någons föräldrar skiljde sig när hen var 16 år – ”det var ett trauma”, en annans mormor dog vid 90 års ålder – ”största traumat i mitt liv”, ytterligare någon var sist i klassen med att få bröst – ”riktigt traumatiskt”. 

Alla de där upplevelserna må ha varit sorgliga, hemska och smärtsamma – men är de verkligen trauman?

Jag börjar fundera på jobbiga saker som hänt i mitt eget liv. Hade ätstörningar (som 99 procent av alla kvinnor i Sverige har haft) en rätt lång period i mina sena tonår och tidiga tjugoår, och det var fan inte kul. Men var det ett trauma? Svar: nej.

Min kolloledare som var 30+ pussade mig en gång när jag var 15, jag hade varit hemligt kär i honom i tre år och blev överlycklig. Det var givetvis helt fel gjort av honom, och det som gjorde mest ont var att han utsatte mig för ”silent treatment” efteråt för att han skämdes så mycket. Men var det ett trauma? Svar: nej.

Vår familjevän, tillika fembarnsmamma, dog i cancer när yngsta barnet bara var några månader. Som tioåring var jag med på hennes likvaka, hon låg sminkad och finklädd i deras vardagsrum där gråt från anhöriga blandades med barnskrik. Det var en oerhört stark, kuslig och skrämmande upplevelse, men var det traumatiskt? Svar: nej.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen domare som bestämmer vad som är ett riktigt trauma eller inte, men jag är uppriktigt bekymrad över hur det går inflation i användandet av det ordet – vilket får som konsekvens att det långsamt urvattnas tills det till slut bara betyder ”jobbig upplevelse”. Ords betydelser är viktiga och om vi slentrianmässigt slänger oss med dem mister de sitt innehåll. Om en influerare beskriver sina föräldrars försäljning av barndomshemmet som ett trauma, vilket ord ska då till exempel en krigsflykting, ett sexualbrottsoffer, en Förintelse-överlevare eller en förälder som fått begrava sitt eget barn använda, för att beskriva det ofattbara de har varit med om?

Jag bara undrar.