– Svenska modellen levererade och höll trots starkt tryck. Då ska vi självklart tänka över detta. Jag har gjort det och landat i att lagändringen inte behövs, sa Johan Lindholm till Arbetet.
Och han är inte ensam i sin kritik. Samma bedömning gjorde Pappers ordförande Matts Jutterström:
– Konflikten är ju löst och man har ju ett avtal, så det finns väl ingen anledning att lagstifta om något som inte kan hända, sa han till Ekot.
Men efter ett möte med LO-ledningen rättade de båda in sig i ledet. En stor och viktig fråga infinner sig: Varför?
För vi talar här om en strejkrätt som är en grundlagsskyddad rättighet, central för den svenska modellen – och i förlängningen för den svenska demokratin.
En av de aspekter som LO-ledningen och samtliga förbundsordförande fört fram i den debattartikel de gemensamt undertecknat och publicerat i Arbetet är den parlamentariska situationen. När nu en utredning skett, som landat i ett förslag som parterna anser sig kunna leva med är det vanskligt att dra tillbaka det. För vad gör riksdagen i så fall? I värsta fall något värre.
Här faller kritiken tungt tillbaka på både LO och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Varför tillsatte hon ens, med LO:s goda minne, denna utredning?
De hänvisade, på lösa grunder, till konflikten med Hamnarbetarförbundet som de påstod var ovilliga att teckna ett så kallat andrahandsavtal. Men alla som följt konflikten vet att Hamnarbetarförbundet lade fram förslag på exakt samma likalydande avtal som de nu kämpat sig till på central nivå för både APM Terminals och medlarna, redan i maj 2017. Fast lokalt. Innan strejkrättsutredningen ens tillsatts.
LO ville inte acceptera konkurrensen, de ville knäppa Hamnarbetarförbundet på näsan. Och de förordade en strejkutredning som skulle underlätta detta.
Redan när strejkutredningen tillsattes fanns ju en uppenbar risk att en kommande riksdagsmajoritet skulle kunna använda underlaget och vrida det hur långt åt höger som helst.
Men det vi måste fråga oss nu är om det faktiskt finns en risk att vi i praktiken skulle kunna få ett annat förslag på bordet om det liggande förslaget till förändring av strejkrätten dras tillbaka. Skulle L och C göra upp med KD, M och SD? Jag finner det inte särskilt troligt.
Det är därför märkligt och högst anmärkningsvärt – ett svek – att en S-märkt regering, stödd av LO, håller fast vid förslaget. För låt oss rekapitulera vad det handlar om. Ett fackförbund ska inte få varsla om strejk mot ett företag som redan tecknat ett kollektivavtal, för att få till stånd ett så kallat andrahandsavtal. I de flesta fall spelar det såklart ingen roll, med tanke på att det framför allt är etablerade fackföreningar som delar arbetarrörelsens värderingar som tecknar förstahandsavtal, vilket är i grunden bra.
Men det finns skräckexempel från andra länder. Och vi måste också i vår lagstiftning vara beredda på en arbetsmarknad i förändring. Vi vet till exempel att Amazon – ett företag som gjort sig ökänt för sin nedriga behandling av sina anställda – står i färd med att etablera sig i Sverige. Ponera att en ny fackförening startas, som inte delar arbetarrörelsens värderingar – det kan ju vara ett renodlat så kallat gult fack, som går företagets ärenden snarare än de anställdas – och tecknar ett förstahandsavtal med Amazon. Vad har den etablerade fackföreningsrörelsen då för muskler att sätta emot? Med den förändrade strejkrätten är de bakbundna. Det är just detta som kritiken mot lagförslaget handlat om.
Lagförslaget öppnar ju upp för så kallad avtalsshopping och utbredning av fackföreningar som inte delar arbetarrörelsens värderingar och primärt verkar för de anställdas intressen, det vill säga gula fackföreningar.
Att LO och S ställer sig bakom detta är ett svek mot arbetarrörelsen.
