Åsa Gustafsson: Någon måste göra det - precis som med jämlikheten, normerna och miljön

Jag var och hjälpte en mig närstående 23-åring med att flyttstäda huset han hyrt tillsammans med två till. De andra två syntes inte till. Eller syntes, det syntes att de hade varit där på skiten de lämnat efter sig och likaså satt min vän 23-åringen i. Uttrycket ”lämnad i sticket” fick här sitt rätta ansikte, eller hur man säger. Vi ondgjorde oss lite över situationen och konstaterade att det är skönt att mogna lite och uppfatta det där med att det inte är ok att inte städa upp efter sig. Såvida man inte gjort upp om någon slags muta eller ersättning i förväg i form av en peng eller en brakmiddag eller nåt som kan mätas mot att grovstäda ett hus. Ett hus som kanske inte blivit städat på den här sidan nyår (obs! min egen kommentar). 

Jag ser hur 23-åringen segnar, tappar orken och tron på tilliten till sina medmänniskor och jag känner att här behöver avledas. På samma sätt som vi kommit fram till att vi kommer behöver avleda husägarens blick från märken på bordet som inte går att dölja på annat sätt än just genom avledning. En färgglad duk kanske? Med något oväntat på? En blomvas, en golftidning, ett magasin om miljön och framtiden? Och det är just framtiden jag väljer att försöka avleda 23-åringen med. Jag säger trevande att jag är avundsjuk på hans generation som ändå får vara med om att…, att…, att…, ja vad fan ska jag säga som verkar uppmuntrande och framåt om den närmaste framtiden?